Författare: Professor Tomas Albrektsson, MD, Ph D,ODhc, RCPSG

”Jag litar inte på folk som publicerar sig i Det Bästa” sa´ den arge tandläkarprofessorn men svaret från tandimplantatens ”upptäckare” Per-Ingvar Brånemark (1929-2014) lät inte vänta på sig: ”Och jag litar inte på dom som publicerar sig på baksidan av tandpetaraskar”.

Bakgrunden var att Brånemarks forskning i mikrocirkulation hade beskrivits i den amerikanska tidskriften Readers Digest och förstås att den aktuelle tandläkarprofessorn rekommenderat just ett särskilt tandpetarmärke. Året var 1969 och ordväxlingen ägde rum vid ett tandläkarmöte i Landskrona, dit Brånemark och medarbetare hade inbjudits för att presentera sitt arbete med tandimplantat, som vid denna tid var ett sidoprojekt för honom. Tandläkare i allmänhet trodde vid denna tidpunkt inte alls att orala implantat kunde fungera, medan Brånemark var övertygad om motsatsen.

Landskronamötet blev inledningen till den kanske tuffaste akademiska fight vi haft i landet, i varje fall sedan kriget, som i detta fall skall läsas Boerkriget. Vid det årliga tandläkarmötet i Stockholm 1973, dit Brånemarks grupp också inbjudits, kulminerade striden. Man attackerade Brånemark, som var till synes oberörd, inte bara för kliniskt charlataneri med implantaten, utan också för att han djärvdes hävda att hans skruvar blev direkt benförankrade, något som vid denna tid ansågs omöjligt. Vid detta tillfälle reste sig en enda utomstående akademisk odontolog upp och sa´ att han hade tittat på Brånemarks benskruvar histologiskt och funnit att de verkligen föreföll vara benförankrade, det vill säga utan mellanliggande bindvävslager. Denne professor var Brånemarks ende externe odontologiske försvarare, men hans stöd blev tyvärr kortvarigt. Tre veckor efter mötet avled han i ett rupturerat aortaaneurysm på gården mellan Brånemarks forskningsavdelning och den odontologiska fakulteten.

Det skulle dröja fyra år innan tvisten bilades. År 1977 beslöt Socialstyrelsen att skicka externa granskare till de två kliniska verksamheter i landet, som vid denna tid misstänktes vara icke lege artis. Det ena gällde en thymusinjicerande veterinär i småländska Aneby, som inte nöjde sig med att behandla kor utan också människor och det andra gällde Brånemark och hans tandskruvar. Den thymusmalande veterinären fick underkänt, medan Brånemarks implantat bedömdes fungera tillfredställande – de facto det första positiva akademiska utlåtandet om orala implantat som någonsin publicerats i världen.

Nu började svenska och med tiden också utländska kliniker att vallfärda till Brånemark i Göteborg för att lära sig hur man satte in implantat och hans kliniska verksamhet kunde lämna en tillfälligt hyrd lokal på sta´n och flytta in på odontologen. Brånemarks tidigare mest aktiva vedersakare hade varit verksamma just vid hans alma mater, men man ändrade sig med tiden även i Lund och Malmö och snart startade nya implantatteam sin verksamhet i bägge städerna.

Brånemark var uppvuxen i Karlshamn och efter studentexamen blev det naturligt för honom att söka sig till Lund för studier vid den medicinska fakulteten. Även Brånemarks akademiska karriär inleddes i Lund, där han blev e.o. amanuens vid anatomiska institutionen under professor C H Hjortsjös ledning i början av 1950-talet. Det var också med Hjortsjö han skrev sitt allra första akademiska arbete ”Käkleden- en nötknäpparled”. Däremot arbetade aldrig Brånemark med implantat under Lundatiden, trots att detta upprepade gånger hävdats av företaget som tillverkade hans skruvar. Han var istället verksam med mikrocirkulationsforskning och lät i en serie på den tiden uppmärksammade djurförsök slipa ner fibula till genomskinlighet och kunde på detta sätt studera mikrocirkulationen i benmärg och cortikalt ben.  Ingen hade tidigare kunnat direktstudera ben- eller märgcirkulation på grund av benets ogenomskinlighet.

Brånemarks avhandling i Lund lade grunden till den vitalmikrosopiska forskning, som han senare vidareutvecklade i Göteborg.  Hans chef professor Hjortsjö var dock inte helt övertygad om avhandlingsarbetet kunde anses vara ett anatomiskt ämne, berättade Brånemark många år senare och därtill extraopponerade en kollega från Thornbladsinstitutet på hans avhandling under mer än 30 minuter. Detta hindrade dock inte att han fick högsta betyg, året var 1959. Avhandlingen ledde fram till att Brånemark fick en tjänst som prosektor vid anatomen i Göteborg i början av 1960-talet. Prosektor (sedermera konverterat till professor) var en hög titel, som medgav rätt till egna laboratorier.

Inspirationen från Lund ledde Brånemark vidare i forskningen. Hans Emnéus hade disputerat vid ortopeden i Lund ungefär samtidigt med Brånemark. Emnéus hade analyserat olika metaller och deras vävnadsreaktioner. Han hade kommit fram till att kommersiellt rent titan sannolikt skulle vara det ideala implantatmaterialet. När Brånemark så lät tillverka ett implantat, med vilket han skulle studera mikrocirkulationen i högre förstoring, valde han titan som material för sin skruv.  Densamma fastnade i benet och här var Brånemarks stora styrka – han förstod omedelbart att denna upptäckt, med tiden kallad osseointegration skulle kunna gå att tillämpa kliniskt och bara 3 år senare, år 1965, satte han in det första tandimplantatet på en patient.

Klicka på bilderna för att se en större version med bildtext:

År 2015 uppskattades att man satte in nära 20 millioner liknande implantat med en spridning över hela världen, en enorm utveckling. Brånemark nöjde sig nu inte bara med tandimplantat. Han förankrade skruvar i ansiktsskelettet för att ha som fäste för epiteser i silikon. Den kliniska indikationen var medfödda missbildningar, status post cancer kirurgi och traumatiska skador. En av hans tidiga patienter var en ung skånsk flicka, som hade hamnat i en betplockningsmaskin som slitit av skalp och öron. Även människor som hade fått näsan bortoperarad kunde rekonstrueras, månne inspirerat av det Lundensiska Nasoteket. Med tiden kunde också högt liggande amputationer, där man inte kunde använda så kallade hylsproteser, och höftleder opereras med implantat.

Implantaten tog nu så mycket tid att Brånemark själv inte hade tid att fortsätta med sin mikrocirkulationsforskning vilken hade kulminerat med inoperation av särskilda titankammare i överarmen på frivilliga försökspersoner, det vill säga de personer som arbetade i hans laboratorier. Författaren till dessa rader var den ende manlige medarbetare vid denna tid som undkom cirkulatorisk analys – jag hänvisade till att min bror redan fått en inopererad kammare och att därmed våra samlade gener skulle störa Brånemarks möjlighet till generalisering av resultaten.   Hans mjukvävnadsimplantat tillät så hög upplösning av mänsklig cirkulation att man nära 50 år senare inte kunnat framställa bättre metoder. Lennart Nilssons filmer, som ju av och till fortfarande syns i TV, har till del spelats in på Brånemarks laboratorium.

Brånemark var kvicktänkt och en enastående forskare som betydde oerhört mycket för en mycket stor grupp patienter. Han fick med tiden ett stort antal utmärkelser och priser. Han blev hedersdoktor vid 29 olika universitet men av särskilt stor betydelse för honom var det, när han blev hedersdoktor vid Lunds universitet år 1994. Femton år senare blev han också promoverad som jubeldoktor vid sitt alma mater.