Docent Gösta Jönsson och en förmodad hjärtinfarkt

När jag som nyutexaminerad sjuksköterska började min bana inom den urologiska sjukvården var det på Urologen avdelningarna 2 och 3 i gamla kirurgiska klinikens byggnad på Sandgatan. Året var 1964. Avdelning 2 var för kvinnliga patienter och låg i souterrängplanet mitt emot ”gamla tvätten”, sedermera universitetets seminariebibliotek. Avdelning 3 var docent (senare professor) Jönssons privatavdelning med sex platser. Den var belägen i våningen ovanför alldeles bredvid professor Sandbloms tjänsterum.

Professor Gösta Jönsson går glad och nöjd sin sista rond inför sin pensionering.
Professor Gösta Jönsson går avskedsrond inför sin pensionering 1975 och har just fått en bok i present av patienten i sängen. Hans kontakt med patienter var legendarisk.
Längst till höger beättaren, avdelningsföreståndaren Eva Ljunggren. Bildkälla Eva Ljunggren 2016.

Det var spännande att ha hand om privatpatienterna, som ju ofta var litet mer excentriska än andra patienter. T ex hade en företagsledare, som haft helenskilt rum, låtit installera ett telefonjack på rummet, för att när som helst kunna ringa vart som helst i världen. Detta var något helt oerhört vid denna tid.

Docent Jönsson besökte sina patienter minst två gånger dagligen, ofta fler gånger, framförallt om någon av dem inte riktigt mådde, som han hade förväntat sig

En söndagmorgon när jag tjänstgjorde som enda sjuksköterska rapporterade nattsköterskan, att en relativt nyopererad prostatapatient hade fått bröstsmärtor under natten.

Jouren hade tillkallats och med misstanke om hjärtinfarkt så kallades också jourhavande kandidat dit, för att med en transportabel EKG-apparat, som lånades från medicinska kliniken, omedelbart ta ett EKG. Vederbörliga blodprover togs också och patienten ordinerades strängt sängläge till dess att alla prover analyserats frampå söndagen.

Jag blev ju orolig över detta, dels för att jag inte var van vid att sköta infarktpatienter och dels, inte minst, för att jag visste att detta skulle irritera docent Jönsson när han kom på sin söndagsrond.

Timmarna kröp fram och jag hoppades få klartecken före kl 11.00, då jag väntade att han skulle komma.

Mycket riktigt kom han utan att några svar influtit och mycket riktigt blev han missnöjd med att patienten låg till sängs. När han hört min redogörelse muttrade han lite och sa sedan full av förtrytelse:

”Hjärtinfarkt!!! Det är bara lite gaser. Upp med gubben!” Samtidigt knackade han patienten på buken.

Sagt och gjort. Vi mobiliserade patienten, som mådde prima av att äntligen få stå på benen.

Så småningom kom också svaren från nattens övningar och de tydde inte på någon hjärtinfarkt.

Med denna lilla berättelse vill jag ge ett exempel på Gösta Jönssons alldeles fantastiska förmåga att ofta med ögon, öron och händer korrekt bedöma hur patienterna mådde. Hade Jönsson sagt att patienten mådde bra, då gjorde han det, oavsett vad proverna visade eller vad patienten eventuellt själv ansåg. Detta hade vi sjuksköterskor att tryggt rätta oss efter.

Lund den 2 april 2017

Berättat av Eva Ljunggren

Tidigare avdelningsföreståndare vid Urologiska kliniken i Lund

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.