Hur jag lärde mig ge intravenösa injektioner

Det var mitt första arbete som underläkare, min första dag och min första patient. Han var svårt sjuk med malaria. Året var 1958.

Överläkaren lyssnade på hjärtat och meddelade syster att doktorn får ge en injektion cedilanid på eftermiddagsronden. Cedilanid var en digtalisprodukt för intravenöst bruk.

Jag var nervös hela eftermiddagen. Jag visste hur man skulle ge en injektion men hade aldrig gjort det.

Det visade sig vara lätt. Jag behövde inte stasa. Ådrorna va kraftigt svullna, det var nog bara att sticka.

På den tiden måste man såga ampullerna, det var ju inte svårt. Sedan skulle cedilaniden spädas med 10 ml koksalt. Injiceras långsamt minst 10 minuter.

Jag var stolt att ha klarat av allt så lätt. Jag gick med stolta steg till mitt kontor för att diktera.

Några minuter senare kom biträdet springande. ”Det är något konstigt med patienten”.

Han var död. 1958 hade man inte börjat med återupplivning, det kom året efter. Syster sa till mig att jag måste meddela frun, som var försenad den dagen.

Jag gjorde det men sen när hon började gråta tog syster över. Jag satt på mitt kontor och försökte tänka igenom vad jag gjort för fel.

Syster kom i till mig och sa ganska strängt att frun vill absolut träffa doktorn. Nu blir det förhör, tänkte jag. ”Överläkaren sa i fredags att Sven var på bättringsvägen. Vad är det som hänt i dag”

Men när hon kom in i rummet neg hon och gick fram till mig, räckte  fram sin hand och sade ”Jag skall bara tacka doktorn för allt vad ni har gjort för min man.”

Berättat av Jan Carlestam

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.