MINA ÅR INOM SJUKVÅRDEN PÅ S:T LARS.

Av förre förste skötaren Gustaf Arfwidsson, postumt publicerad 2017.
Gustaf Arwidsson visar sitt livsverk
F. förste skötaren och skaparen av medicinhistoriska museet på St Lars, Gustaf Arfwidsson, demonstrerande patientalster han samlat under många år. Originalfoto i museet på St Lars nära millennieskiftet 2000.

Jag skulle snart fylla trettio. Många jobb hade jag haft, ofta inom industrin. Mitt första jobb sedan jag som 14-åring slutat skolan, var som lärling på Magnus Jönssons mekaniska verkstad i Södra Sandby (nuvarande AB Sandbymaskiner) Det var en mycket slamrig arbetsmiljö. Så där grundlades nog min “hörselskada”. Som 17-åring snodde jag “värvning” i det militära. Efter fyra års militärtjänst blev det nya industriarbeten. Först jobbade jag med att “sätta skaft på gummistövlar” på Tre Torns Gummifabrik i Helsingborg. Sedan blev det att kontrollera att räknemaskiner och kassaapparater “räknade rätt” på Addo kontorsmaskinsfabrik i Malmö. Och därpå att hjälpa till med att bygga bensinpumpar på Ljungmans Verkstäder i Limhamn. Därefter så kontrollerade jag “vävräckor” på MAB & MYA textilfabrik i Malmö – att det inte fanns “mistor” eller “noppor” i väven. 1953-54 jobbade jag och en annan varvsarbetare med att isolera frysrum i blivande kyllastfartyg på Kockums i Malmö. Men jag hade inte trivts så vidare väl med något av arbetena. Det hade ofta varit så, att efter lite mera än ett års anställning, så i samband med en kommande semester, så sade jag upp mig. Då fick jag ju samtidigt som lönen också en semesterersättning, en semesterlön. Då hade jag ju möjlighet att under en tid söka annat jobb, men ändå ha pengar för dagen.

Det var inte ofta som jag fick gå länge och vara arbetslös. För på den tiden så fungerade verkligen Arbetsförmedlingen som en arbetsförmedling – förmedlade arbeten. Ofta kunde det vara mycket tillfälliga sådan. Ett par timmars mattpiskning eller annan städhjälp. Flytthjälp förekom inte så sällan.

Vid ett tillfälle då jag kom in på förmedlingen, så hörde jag deras telefon ringa. Och jag hörde: “Ja, det kom just in en man. Jag skickar honom!” Det var en bonde utanför Östra Torn som hade kört och vält med ett halmlass! Så jag fick cykla dit och hjälpa till att lasta halmen på nytt och fick några kronor som tack för hjälpen. En fungerande arbetsförmedling!

1955 hade jag gått arbetslös i nästan två månader efter en längre tids jobb på Kockums. Jag hade slutat efter en konflikt med en jobbarkompis för att jag kom försent p.g.a. snöhinder. Tåget var inte framme före kl. nio den dagen, så jag hade inte kunnat hjälpa till att klara ackorden.

Under de två månaderna hade jag dock haft viss sysselsättning med snöröjning genom Arbetsförmedlingens försorg. Men jag var rädd att inte ha så bra kassa vid månadsskiftet så jag kunde betala min hyra. Då sa man på Arbetsförmedlingen: “Det finns tio dagars jobb på S:t Lars!” Min reaktion: “Vad skall jag göra där? Jag är ju industriarbetare! Ja, men du får ju pengar till hyran!” var arbetsförmedlarens svar.

Förvaltningsbyggnaden, St Lars i Lund
St Lars sjukhus i Lund. Östra förvaltningsbyggnaden med kyrksal och adminstration.

Jag tog min cykel och åkte ner till personalavdelningen på S:t Lars och anmälde mig som sökande till jobbet.

Jag hade varit “ny” på väldigt många ställen. Jag hade hämtats på väldigt många personalkontor av killar som varit lika så nya som jag själv och av dessa blivit visade ut till det arbetsställe på företaget där jag skulle arbeta. Den som hämtat mig hade oftast inte haft någon information om jobbet, nya som de varit.

Men här på S:t Lars var det en arbetsledare, försteskötare Nils Kristensson, som kommer och hämtar mig på personalkontoret för att visa mig, först upp till skräddaren, så jag fick arbetskläder (uniform) och ‘Tvättnummer” 1628 – det glömmer jag aldrig. Sen går Nils Kristensson vidare med mig och han berättar då lite om vad som fanns i de byggnader som vi passerade. Så kom vi fram till den avdelning där jag skulle arbeta. Och där går han och presenterar mig för mina nya arbetskamrater! Han presenterar mig också för ett par av patienterna. Jag hade aldrig varit med om maken!

Vilket mottagande av en nyanställd!

Men “arbetsmiljön” fortsätter att förvåna mig.

Ja, nu var ju hela förmiddagen nästan slut, men jag fick min första arbetsuppgift: Att städa av golven i ett par av avdelningens vårdrum. Så var det sen lunchtid.

Fågelperspektiv av Lunds hospital 1881. Man ser här portarna och planket, som inneslöt centralgården, likaså synes isoleringsgårdarna å kvinns C. Reprofoto av en tryckt bild. Monterat

Då kom avdelningens översköterska Lilly Carlson och frågade mig: “Har Arfwidsson mat med sig eller tänker han kanske åka hem till lunch?“. “Nej, sa jag, det finns väl någon personalmatsal som jag kan besöka.” “Ja, jag skall själv gå dit, så vi kan väl göra sällskap”, sa hon.

St. Lars, huvudbyggnaden.. Fasad mot öster. foto 79-03-28.

När vi kom fram och jag hade lastat min bricka och betalt för lunchen så ser jag mig omkring efter ett tomt bord. (Som ny i en personalmatsal, så skall man inte sätta sig i närheten av någon annan. Av erfarenhet vet jag att då får man höra “Vad skall du här. Här är upptaget!”)

Jag ser ett tomt bord som står lite längre bort, går dit och sätter mig ner. Då får jag se att syster Lilly kommer efter och sätter sig vid samma bord som jag! Hon börjar föra samtal och frågar lite om vad jag sysslat med tidigare o.s.v.

S:t Lars sjukhus, Lund, Köksbyggnaden med personalmatsalar på 2:a våningen och bostadsrum för personal i bottenvåningen. Engelborg. Foto troligen på 1950-talet, E W Fischer, Lund.

Så får jag se en man närma sig. Jag hade tidigare på förmiddagen sett honom på personalavdelningen. Där hade mannen kommit upp och utan vidare gått direkt in till personalföreståndaren. Och jag hör genom dörren hur han säger: “Det tycker jag inte om. Så vill jag inte ha det! Det får ni ändra på!” Så jag förstod att den mannen hade något att bestämma över. Och han kommer fram till bordet där jag och syster Lilly sitter. Sträcker fram handen och säger “God dag! Det var trevligt att se ett nytt ansikte. Olof Brandt heter jag. Trevligt att mötas.” Han sätter sig ner och så blir det fler frågor om vad jag sysslat med tidigare.

STATENS SJUKHUSPERSONALS FÖRBUND, AVD. 19, LUND. Olof Brandt som musiker i Vipeholmsorkstern 1946 – 1953.

Så hade jag aldrig tidigare sett arbetsledare inom industrin bemöta nyanställda!

Maken till mottagande på ens första arbetsdag hade jag aldrig upplevt tidigare. Jag kände mig väldigt välkomnad! Och kände faktiskt trivsel.

Flygfoto c:a 1955 av St Lars sjukhus i Lund, Västra Sjukhuset närmast kameran. En kort bit av gamla Malmövägen syns uppe i bildens högra hörn. Den är smal, och knappast ännu omgjord till anslutningsväg till motorvägen. Bild frigiven av försvarsstaben 1956, enligt påskrift i bilden. Foto alltså c:a 1955. Foto AB Flygtrafik, Dals Långed. Copyright Kulturen i Lund.
Flygfoto av S:t Lars sjukhus, 1928,, Lund. Östra sjukhuset närmast kameran, västra bortom bron öveer Höje Å. Vykort. Originalfoto, Aero material. Ej monterat. Bilden finns (utan firmatext) på sid 127 i Truedsson 1929.

I den tjänstgöringstur som jag vikarierade på ingick faktiskt “kvällstjänst” på min första arbetsdag. Efter ett par timmars ledighet på eftermiddagen lämnades jag klockan sex ensam kvar som personal på avdelningen med 48 svårt sjuka patienter, fram till klockan nio då “nattpersonalen” tog över.

Jag hade ju inte klarat detta utan en patients hjälp. Palmqvist hette han. (En av de patienter som Nils Kristensson presenterade mig för.)

Jag har haft många jobb. Oftast utan att inte alls ha någon formell utbildning för jobbet. Jag har alltid fått lära mig jobbet i jobbet och ofta AV JOBBET. Det var likadant här. På S:t Lars arbetade jag i fyra och att halvt år som outbildad vikarie innan jag fick en formell utbildning i psykiatrisk vård!

Jag sökte faktiskt kursen åtta gånger av tio möjliga innan jag antogs som elev i mentalskötareutbildningen!

Jag sökte inte den första kursen 1955 för då tyckte jag att jag var så nyanställd, så jag inte trodde mig ha någon chans. Sedan sökte jag inte kurs 4 för då var min hustru höggravid och skulle föda då jag kursade på annan ort.

Lära sig jobbet i jobbet och av jobbet!

Nej, jag fick göra som jag var van vid: LÄRA MIG JOBBET I JOBBET OCH AV JOBBET.

F. förste skötaren Gustaf Arfwidsson på Medicinhistoriska Museet på St Lars i Lund. Foto 2006.

På S:t Lars var det en patient som lärde mig att bädda hans säng med underlakan, gummiduk, draglakan, överlakan och filt. När bädden stod uppbäddad under dagtid var det också ett överkast och ett “paradlakan”!

Palmkvist hette patienten och han lärde mig många praktiska saker. Att vika “paradlakanet” i sina tre prydliga veck var Palmqvist mycket skicklig till. Palmqvist lärde mig också den kvällen hur jag som ensam personal skulle ta hand om en patient, som kissat i sängen – utan att flytta patienten ur sängen!

De tio dagarna gick fort. Under tiden hade jag två hellediga dagar och som sagt en dag med kvällstjänst. När den tionde dagen var inne så fick jag före klockan fyra lämna över mina tjänstekläder till tvätt samt gå upp till syster Julia (personalföreståndaren) för att lämna tillbaka mina nycklar. Då frågade syster Julia: “Har Arfwidsson fått något annat arbete?” Jag svarade att jag dagen därpå skulle besöka arbetsförmedlingen, Då sa syster Julia: “Kan Arfwidsson fortsätta att hjälpa oss?” “HJÄLPA?” Vilken hjälp hade jag egentligen hunnit bli? Gud, jag kände mig stor!

Så fick jag veta att på morgonen hade en äldre skötare kört omkull med sin motorcykel och brutit armen. “Det blir sex veckors sjukvikariat. Arfwidsson får fortsätta på samma avdelning som förut. Det har ju gått bra där”.

Så var jag fast. Efter de sex veckorna så böljade årets semestrar – så blev det semestervikariat. Och så till hösten blev det utbildningsvikariat. Och jag har aldrig ångrat mig.

Fackliga aktiviteter

Som jag nämnt, så var syster Julia (Julia Fransson) personalföreståndare på S:t Lars när jag blev anställd där i februari 1955. Men hon flyttade strax därefter till en annan tjänst på Vipeholms sjukhus och S:t Lars fick en ny personalföreståndare – syster Anna-Ingeborg. Hon och jag kom på kant med varandra nästan omedelbart.

Jag hade nämligen ibland lite svårt att låta bli att “lägga mig i” när jag tyckte att något var fel och orättvist.

Ett exempel: Jag hade lagt märke till en kvinnlig vikarie som verkade ha exakt samma tjänstgöringsschema som jag. Varje gång som jag kom till personalmatsalen, om det så var vid frukost, vid lunch eller kvällsmål, så nog var hon där. Det hände till och med att vi kolliderade i dörren till matsalen vid något tillfälle. Hon tog alltid plats för sig själv borta vid matsalens fönster, en bit bort från alla andra.

Så en dag så såg jag henne inte där. Varken till frukost eller till lunch. Och inte dagen efter heller. Ja, tänkte jag – vikariatet var kanske slut.

Men så, en vecka – tio dagar senare, då var hon tillbaka på sin plats borta vid fönstret. Då blev jag nyfiken, tog min bricka och gick bort och satte mig vid hennes bord och sa: “Var har Du varit. Jag har saknat dig!“

“Jag har varit i Finland “sa hon. “I Finland?” sa jag häpen.

Då berättade hon att på hennes vårdavdelning så hade det funnits en patient som var finska och inte talade något annat språk. Denna patient skulle sändas över till ett sjukhus i Åbo i Finland. En annan sköterska och hon själv hade skickats med under denna transport. “Vi fick faktiskt jobba dygnet runt med att övervaka patienten“.

“Ja, sa jag, men då fick ni väl en kompensationsledighet när ni kom hem?”

“Nej, vi kom hem i går kväll. Och det var bara att gå till jobbet i morse. Jag skall nu jobba i dag, fredag, lördag, söndag och måndag. På tisdag har jag min schemalagda ledighet” sa hon.

Efter frukosten så gick jag direkt upp till syster Anna-Ingeborg och sa vad jag tyckte. Syster Anna-Ingeborg reste sig upp, pekade på dörren och sa mycket högt: UT! UT!!

På lördagsmorgonens frukost såg jag inte till den kvinnliga vikarien i matsalen och inte vid de andra måltiderna heller. Jag undrade. Men dagarna gick och så på onsdagens frukost fick jag svaret. Den kvinnliga vikarien berättade då för mig att på fredagseftermiddagen hade avdelningens översköterska kommit och sagt till henne strax innan hon skulle gå hem (citat) “Nu skall syster ta ledigt lördag, söndag och måndag! Syster Anna-Ingeborg har ringt!”.

I december -55 fanns det inte fler lediga vikariat, så jag blev “permitterad”.

Men så helt plötsligt så skickades det ner en patient från Västerviks sjukhus. Det var en patient med hög aggressivitet, helt obehärskad. Han hade gått fram och tillbaka på dagrummet. Och så helt plötsligt gått fram till en medpatient som satt på en stol OCH MED SIN ENA TUMME TRYCKT UT ENA ÖGAT PÅ DENNE. Det var den utlösande händelsen för att sända honom till Lund (S:t Lars) för att på neurokirurgen på Lasarettet bli lobotomerad p.g.a. sin aggressivitet.

S:t Lars behövde då avdela sex personal för att i åttatimmars skift övervaka denne patient, både på S:t Lars och på neurokirurgen. Så jag blev återanställd och fick tillsammans med skötare Gummesson ta förmiddagspasset mellan klockan 6.00 på morgonen till klockan 14.00 på eftermiddagen, då vi avlöstes av två andra skötare. I c:a tio dagar vistades patienten på S:t Lars och läkare kom från neurokirurgen dit för undersökningar före operationen. Skötare Gummesson och jag var tvungna att vara med i undersökningsrummet vid undersökningarna för läkarna var överdrivet rädda för patienten. Vi skulle nästan hålla oss emellan läkaren och patienten. När neurologens läkare var färdiga med sina undersökningar fick vi följa med patienten över till lasarettet och vi fick vara med i operationsrummet under själva operationen som läkarnas “bodyguard”.

Jag upplevde operationen som mycket spännande. Jag tyckte att det liknade en “låda” utan sidor, men med kanter och höm som skruvades fast på patientens skalle. På “lådans” kanter satt styrinstrument med vilka läkarna kunde med absolut säkerhet komma in på exakt rätt ställe i hjärnan. (Detta kontrollerades flera gånger genom röntgenfotografering – och just då lämnade alla operationsrummet utom patienten.)

(Denna “öppna låda” ville jag försöka få in på museet och med Gunnar Neltons hjälp skaffades en sådan från Karolinska i Stockholm. 1Kommentar vid publiceringen av denna text 2017: Denna stereotaktiska ram enligt Leksell finns inskriven i St Lars-museets samlingar, men saknas nu och är troligen senare återbördad till Karolinska)

Jag upplevde patienten som mycket förändrad efter operationen. Han hade på något sätt blivit “naiviserad”, barnslig till sitt sätt. Man kunde ibland höra att han låg och “jollrade” för sig själv. – Men ibland “vaknade” han till. När rummets dörr öppnades och någon kom in i rummet så reste patienten på sig och presenterade sig högt – inte med sitt eget namn utan med namnet på den ende människa i världen som han själv kände stark rädsla för. “Berggren slår inte på Berggren”!

Efter tre veckor i Lund så sändes patienten åter till Västervik. Så var det tid för mig att återigen “lägga mig i”. Vi sex personal hade då jobbat åtta timmar varje dag i tre veckor och inte varit helt lediga någon enda dag. Sju dagar med åtta timmars arbete det blir 56 timmar! 1955 hade vi fortfarande 48-timmars arbetsvecka! Det blev flera timmars “övertid“!

Jag hade varit “permitterad” dagarna innan jag gick på första passet kl. 06.00 onsdagen den 5 dec. Så första veckan av de tre så blev det inte någon övertid för mig. Men skötare Gummesson hade då jobbat nio timmar både måndag och tisdag. Så dessa 18 timmar plus åtta gånger sex (onsdag – söndag) det blir 58 timmar – alltså 10 övertidstimmar första veckan av de tre!

De övriga fyra skötarna – kvällspassen och nattpassen – hade alla jobbat nio timmar antingen måndagen eller tisdagen, så första veckan hade de då jobbat 49 timmar, alltså 1 övertidstimme första veckan.

De följande två veckorna jobbade vi alla sex vardera 56 timmar – alltså vardera 8 övertidstimmar per vecka.

Jag gjorde en sammanställning över var och ens övertidstimmar och presenterade den för syster Anna-Ingeborg.

Ja, hon blev inte glad! Hon satt och studerade den länge. Tyst. Sen sa hon: “Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om det. – Men, rent matematiskt får jag säga att Arfwidsson har rätt. Rent matematiskt. Men jag tycker inte om det. Det vill jag ha sagt. Men det är ju Västerviks patient. Så jag får presentera dessa uträkningar för Västervik – men jag tycker inte om det!”

(Vi fick ersättning efter den sammanräkningen).

Fortsatta fackliga aktiviteter

Var jag än varit anställd, så har jag också varit med i “facket”, till och med i det militära! Men jag hade aldrig tidigare varit “aktiv”, jag hade inte gått på något fackföreningsmöte – men gärna på deras fester. (Då stod vi utanför dörren och väntade att “mötet” skulle vara slut – och festen börja. Jag var ofta med att förbereda sådana fester. Både på Addo och i det militära. Det hände att jag ställde upp med lite bygdemål eller amatörteater. Men på S:t Lars blev jag tidigt “aktiv” i facket.

Jag hade som nyanställd vikarie våren 1955 en månadslön på 475:- svenska kronor. Den första juli det året kom ett helt nytt avtal att gälla. Ett avtal med helt nya lönegrader och löneklasser – och min lön sänktes till 450:- Jag gnällde och protesterade på avdelningen där jag jobbade. “Du far gå till facket! Det är ju möte i kväll klockan sex. Gå dit!“ Det var vad råd jag fick.

Jag hade som sagt aldrig tidigare varit på något fackföreningsmöte. Jag visste inte något om “dagordning” eller “talarlista” o.s.v. Men jag gick dit. Det var ett väldigt sorl, men så tystnade det och jag hörde en person som pratade. Så var det någon annan som sa något och så pratade den förste igen. Så blev det tyst. Då sträckte jag upp handen och sa: “De har sänkt min lön!” “Tyst med dig” sa min bordsgranne. Så var det någon som pratade igen och så någon annan och så en tredje. Och så den förste igen. Så blev det tyst – och då sträckte jag upp handen igen och sa: “de har sänkt min lön!” “Tyst!” sa bordsgrannen på nytt. När jag blivit nertystad tre gånger så gick jag hem, arg som ett bi.

Framgångsrik aktion i dagspressen

Dagen därpå berättade jag om mitt misslyckande för arbetskamraterna. “Då får du gå till pressen! Skriv en insändare” – det var deras råd.

Så jag gick hem och började fila på en insändare. Nu var det så, att på de flesta vårdavdelningar så fanns det inga OMKLÄDNINGSRUM för personalen! Vi fick hänga av oss våra ytterkläder i avdelningarnas badrum. I samma skåp som man hängde in nyintagna patienters privata kläder. Det hände att man kom hem med ohyra! Eftersom jag viste att arbetsskyddslagen föreskrev att anställda skulle ha möjlighet att tvätta av sig efter dagens arbete och klä om inför hemfärden så blev rubriken på insändaren: “VAD STATEN ÅLÄGGER ANDRA – DET ÅLIGGER INTE STATEN ! Och så beskrev jag förhållandena på ett av Statens sjukhus. Och sedan ondgjorde jag mig över den sänkta lönen.

Skånska Dagbladet och Sydsvenskan tog båda in insändaren på direkten – men inte Arbetet! Först efter en vecka kom insändaren in i Arbetet och då med en kommentar av Statens Sjukhuspersonals Förbundsordförande Abel Ehnmark. I kommentaren stod något om (citat) “Är du missnöjd med förhållandet på din arbetsplats – skyll inte på arbetsgivaren, skyll på din fackliga organisation som inte lyckats bättre!”

Denna kommentar fick bl.a Dagens Nyheter och Göteborgsposten att reagera.

Min insändare blev till en rikstäckande presspolemik!

Några veckor senare blev det ett nytt fackföreningsmöte där förbundsordförande Abel Ehnmark deltog. Det skulle bli “räfst och rättarting“. Så jag gick också dit. När man då beskyllde en “icke närvarande” Anjefaldt som ansvarig för insändaren (han brukade ofta skriva i tidningarna i olika ärenden) då reste jag mig och berättade att det var jag som skrivit och varför – att ingen velat lyssna på min klagan om sänkt lön.

Facklig kurs

Den kvällens möte gick vidare. Det kom upp ett ärende om en veckoslutskurs på Idaröd, men ingen anmälde sig. Då sa Abel Ehnmark: “Skicka honom – han kan ju ingenting”. Och så pekade han på mig. Så det var bara att ta skeden i rätt hand och åka iväg på min första fackliga kurs. Sen var jag fast.

På nästa möte skulle jag så rapportera om min upplevelse. (Det blev nog mest om vad vi fick för kvällsmat på fredagskvällen när kursen startade och sen om lunchen och annan förtäring under veckoslutet, tror jag).

Efter episoden med Västervikspatienten i dec 1955 så fortsatte jag arbeta som outbildad vikarie på S:t Lars 1956-57-58 och nästan hela 1959.

Fortsatta vikariat. Suppleant i fackföreningens styrelse. Schemaläggning

Det var sjukvikariat, utbildningsvikariat och semestervikariat omväxlande. Av sjuk­husets då 22 manliga vårdavdelningar jobbade jag på de flesta. Det var egentligen endast på tuberkulosavdelningarna som jag inte jobbade, där var man nämligen tvungen att vara “fast anställd” p.g.a. smittorisken!

Jag upplevde att det rådde stor kamratlighet mellan alla personalkategorier. Både skötare och deras arbetsledare arbetade efter samma schema – ett årsschema med sex schema­turer. Man var ledig varannan sön- och helgdag, var tredje helgfri lördag och var tredje helgfri vardag (måndag – fredag). Var sjätte dag hade man kvällstjänst, alltså var sjätte vardag. Var sjätte lördag och var sjätte sön- och helgdag.

Eftersom det var ett årsschema så kunde var och en se precis hur hans/hennes dag kom att se ut vid vilken tid som helst under året. Men det gällde endast de som var ordinarie eller extra ordinarie. Vi vikarier kunde endast överblicka de närmaste veckorna, för vi fick överta det schema som gällde den tjänst- eller sjukledige som vi ” vikarierade för”. Men det goda kamratskapet som rådde gjorde att man kunde byta sig till någon viss dags ledighet – om man framförde sitt önskemål i mycket god tid.

De hellediga dagarna var heliga. Många av skötarna hade nämligen “extraknäck” på sina lediga dagar.

Jag blev fackligt aktiv ganska tidigt. Redan 1956 blev jag invald på en suppleantpost i fackets styrelse, och 1957 valdes jag till studieorganisatör.

Jag fick igång ganska många studiecirklar – både fackligt/politiska och mera allmänbildande. Och även “hobbycirklar”.

Ny mentalskötarutbildning startar

Samma år som jag började min anställning på S:t Lars, så startade också en ny mentalskötareutbildning med 20,5 månads kurstid. En kurs med läsmånader, både på det egna sjukhuset och gemensamt med skötare från andra sjukhus på något annat sjukhus. Dessutom ingick praktisk tjänstgöring under några månader på något kroppssjukhus.

Personalutbildning på St Lars nära 1962. I mitten, nedersta raden: chefsläkare Bo Gerle. Denne pensionerades 1962.

Den utbildning av skötare som gällde tidigare hade en elevtid på ett år. Då ingick där c:a 50 föreläsningstimmar samt skriftliga prov. Efter genomgången sådan utbildning blev man “extra ordinarie skötare” med fast anställning. “Extra ordinarie” fick man så vara något eller några år. Tills det blev någon “Ordinarie” tjänst ledig i landet. Antalet ordinarie skötartjänster var “rikstäckande” för alla Statens sinnessjukhus. Man stod i tur och ordning efter anställningstidens längd och väntade på att någon ordinarie skötare på något av dessa sjukhus (oberoende av vilket) skulle gå i pension eller sluta av annan anledning och då som extraordinarie på S:t Lars få överta denna ordinarie tjänst.

När man så uppnått ordinarie tjänst så kunde man söka en vidareutbildning, en “högre kurs” som också var av ett års längd med c:a 50 föreläsningstimmar.

Efter en sådan “högre kurs” så kunde man söka befordrade tjänster som t ex “förste skötare”. Dessa befordrade tjänster kunde men söka landet över (om man var beredd att flytta på sig) när man gått den “högre kursen”.

Aftonbrevskola

Det var det gamla utbildningssystemet, Men när den nya mentalskötareutbildningen nu införts så fordrades SJUKSKÖTERSKESKOLA för att söka befordrad tjänst!

Det var inte många skötare som hade realexamen eller gymnasiekompetens på 1950 – ­60 talen. Som regel var det 7-årig folkskola som gällde. Och hade man bara detta, så fanns det inte en chans att komma in på någon sjuksköterskeskola

Jag gör då en insats för att försöka hjälpa dessa. Med hjälp av ABF Lundabygdens ombudsman Stig Tångberg och Brevskolan i Stockholm startade jag upp en “Aftonbrevskola” i ämnena matematik, svenska och biologi för intresserade ordinarie skötare.

Tio-tolv anmälde sig och böljade denna Aftonbrevskola. Av de som fullföljde så vet jag att 5-6 stycken lyckades och en av dem slutade sin karriär som klinikföreståndare.

Jag förstod senare att Sjukhusdirektionen hade uppmärksammat denna min “insats”. Jag har nämnt att det rådde ett mycket gott förhållande mellan olika personalgrupper. Men också mellan sjukhusledning, arbetsgivaren och de fackliga organisationerna rådde god sämja. Man respekterade varandra. Tongivande på arbetsgivarsidan var nog själva Kungliga Direktionens ledning. Ordförande i Direktionen var Landshövdingen och Direktionens vice ordförande var Karl Landgren, som under 1940-talet hade varit sjuvårdarfackets ordförande.

Direktionen år 1967, Lasarettet i Lund. Från vänster Karl Landgren (landstingsman) , lantbrukare Berhard Radby, 1.e sjukhusass. Per-Börje Jönsson, sjukhusdir. Arne Johansson, Intendent Bengt Lundquist, landshövding Gösta Netzén, Landstingsman Nils A. Svensson, professor Olle Olsson, professor Gunnar Wiberg, telearbetare Oskar Levin.

 

Vi hade (före medbestämmandelagens tid) en företagsnämnd med lika representation från sjukhusledning och från de fackliga organisationerna {läkarna hade sin organisation, sjuksköterskorna sin, kontorspersonalen sin, ekonomipersonalen (målare, murare, snickare och kökspersonal) sin och vårdpersonalen sin} Där behandlades alla förslag till förändringar på sjukhuset. Det blev ofta mycket eniga beslut. Om någon part måste kompromissa så var det nog oftast arbetsgivarparten.

Fortsatta fackliga aktiviteter.

1957 blev jag av valberedningen föreslagen till ordförande för Sjukvårdspersonalens fackliga organisation vid sjukhuset. Men jag var utan sjukvårdsutbildning och fortfarande bara vikarie. Jag var således inte “fast anställd”. Så om jag blivit vald – då hade jag ”stått en risk”.

Högre kurs för sjukvårdspersonal vid Sankt Lars sjukhus, avslutad den 30 / 4 1953, dvs före Gustaf Arfwidssons tid. Övre raden från vänster: Johan Bertil Efrit Kullberg, Kurt Ekström, Edvin Persson, Kjell Englesson, Tore Chronqvist. Mellersta raden från vänster: Rolf Hjalmar Hällen, Rickard Eklund, Märta Andrea Karlsson, Ester Olsson, Ing – Britt Larsson, Margit Ekholm, Signe Persson, Edit Persson, Karin Ek, Astrid Frid, Stig Mattsson, Vilhelm Roland Stark. Foto

Det goda kamratskapet skyddade mig och Edvin Persson blev den som valdes.

Vi hade som jag nämnt “48-timmarsvecka” i början av 1950-talet. Under senare delen så kom det beslut om en arbetstidsförkortning ner till 45-timmarsvecka.

Schemaläggning efter arbetstidsförkortning

Då kom en delegation om tre personer från Medicinalstyrelsen ner till sjukhuset för att presentera ett förslag på schemaändring.

Det kallades till ett möte på “Kasinot” där delegationen presenterade sitt förslag med hjälp av tabeller och diagram, som beskrev bl.a. “personaltätheten” vid olika tider av dagen. Förslaget innebar bl. a. att lördagarna blev varannangångslediga. Vid kvällstjänstgöringen böljade man inte förrän efter lunch och att många hellediga vardagar försvann! I stället för att man blev ledig var tredje vardag så skulle man efter det nya schemat arbeta fyra vardagar mellan ledighetema.

Jag hörde på de närvarande skötarna att de inte alls gillade förslaget. Vi skulle träffa delegationen även dagen därpå för att då komma med våra kommentarer.

På eftermiddagen och kvällen efter mötet satt jag på fackets expedition och gjorde upp ett motförslag med bibehållande av ledigheten var tredje vardag, men med godtagande av den föreslagna ändrade lördagsledigheten. Kvällstjänstgöringen föreslog jag skulle innebära att man började i vanlig tid på morgonen och inte efter lunch. Jag menade att det behövdes högre personaltäthet på förmiddagen med dess bäddning, städning och läkarrond än på eftermiddagen, då det brukade vara lugnare.

Då jag dagen därpå presenterade mitt förslag blev det ett jubel bland åhörarna. Resultatet blev att båda förslagen skulle prövas under en sexveckorsperiod.

Två vårdavdelningar på chefsläkaren doktor Gerles klinik utvaldes att jämsides prova de två scheman.

Medicinalstyrelsens förslag “sprack” första dagen. Det hände sig nämligen att den dagen hade överskötaren sin schemalagda lediga dag och samtidigt hade hans ersättare, förste skötaren, kvällstjänst och skulle inte komma förrän efter lunch – det fanns ingen med behörighet ett dela ut patienternas morgonmedicin!!! En underläkare fick rycka in!

Mitt schema fungerade oklanderligt. Vi fick senare förlänga detta sexveckors schema till ett årsschema och jag blev fackets schemaexpert. År efter år fick jag sen förtroendet att göra upp dessa årsscheman.

Åren gick och den outbildade vikarien jobbade vidare. Så kom jag med som elev i mentalskötareutbildningen den l:e oktober 1959. Det avgörande att jag kom med i denna utbildning då tror jag var att när uttagningskommittén sammanträdde så var syster Anna-Ingeborg sjukledig för tillfallet och kunde inte vara med på sammanträdet.

Den första månaden på kursen var en “läsmånad” med dagslånga föreläsningspass i biologi. På den första kursdagens lunchrast gick jag till matsalen, och där mötte jag syster Anna-Ingeborg. Hon kallade på mig och frågade om jag nu hade börjat kursen? Jag svarade att så var det.

“Arfwidsson har inte lämnat något friskintyg?” Nej” sa jag “men Dr. Gerle —”

“Dr. Gerle? Arfwidsson vet lika bra som jag, om inte bättre, att det är Dr Ask, som utfärdar friskintygen och inte Dr. Gerle! Nu går Arfwidsson direkt ner till Dr. Ask och ber att få ett friskintyg!”

Nu var det så, att jag på den tiden liksom många gånger senare – p.g.a. min stora tandläkarskräck hade jag en mycket dålig munhälsa. Men eftersom jag jobbat så många år som outbildad skötare på sjukhuset nu äntligen kommit med i utbildningen så tyckte sjukhuschefen Dr. Gerle och personalläkaren Dr. Ask att jag skulle få börja kursen utan friskintyg om jag under läsmånaden besökte en tandläkare och fick tuggorganen behandlade och därefter kunde få ett friskintyg.

Men jag gör som Anna-Ingeborg säger, jag gick ner till Dr. Ask och berättade om episoden i matsalen. Och Dr. Ask, han blev arg! “Djävla kärring” svor han “Hon skall inte lägga sig i överenskommelser som jag och sjukhuschefen gjort!”

Han kastade sig på telefonen och ringde upp syster Anna-Ingeborg och skällde ut henne så det dånade i rummet.

Jag fortsatte kursen Men det var lite svårt ibland. Mina praktiska erfarenheter under de fyra år som gått, stämde inte alltid överens med instruktionssköterskans teorier. Så ibland blev det diskussioner.

Kursens läsmånader tillsammans med elever från andra sjukhus ägde rum på S:ta Maria i Helsingborg.

Praktiktjänstgöringen på kroppssjukhus skedde på Lasarettet i Ystad. 1962 var kursen genomgången med godkänt betyg. Och jag blev Extra ordinarie skötare. Jag var fast anställd!

Jag hade ofta jobbat natt. Det var inte svårt för mig att “koppla om” från dag till natt, som för många andra, så var det någon som ville byta bort sin nattmånad, så ställde jag gärna upp. Det var oberoende om jag bara var vikarie eller elev (t.o.m. som elev ställde jag upp under kurstiden). Och så även som “Extra ordinarie”.

Socioterapi startas på St Lars.

En kväll då jag kommer in på vårdavdelningen där jag jobbade, så låg det ett brev och väntade på mig. Jag såg på utanpåskriften att brevet kom från syster Anna-Ingeborg. Ett brev från personalföreståndaren – ja det kunde inte vara frågan om något annat än en “blåsning”, en tillsägelse. Men jag hade rent samvete vid tillfället, så jag öppnade brevet. Där stod då bara att jag skyndsamt skulle ta kontakt med Karl Landgren! Sjukhusdirektionens vice ordförande. Det här verkade allvarligt. Det var fråga om en blåsning, en tillsägelse det förstod jag. Och detta var så allvarligt så att denna tillsägelse kunde jag inte få från personalföreståndaren utan skulle ha den av direktionens vice ordförande! Men, som sagt, jag hade för tillfallet ett fullständigt rent samvete så dagen efter sökte jag upp Karl Landgren på hans uppsyningsmannaexpedition.

“Hej, sa han. Det var trevligt att du kom så snabbt. Sätt Dig ner” Och så berättade han att han hade gjort en månads studiebesök på mentalsjukhus i England. Där hade han då stött på en verksamhet som han tyckte vi skulle starta på S:t Lars också. Han hade rapporterat för direktionen om sina erfarenheter och vad han tyckte. Direktionen var ense om att detta skulle startas också på S:t Lars.

Han berättade att det gällde långtidsvårdade patienter, som nu tack vare läkemedels­behandlingarna under slutet av 1950-talet, nu var så förbättrade att de kanske skulle kunna skrivas ut till eget boende, själva ta hand om sina pengar och göra sina egna inköp, svara för eget hushåll eller i gemenskap med f d medpatienter. Men, tjugofem till trettio års vårdtid, helt avskärmade från samhället gjorde detta svårt utan en förberedan­de träning, en SOCIOTERAPI.

Karl Landgren berättade för mig i säkert mer än en timme Det är alltså frågan om en nutidsorientering för dessa patienter så att de förstår hur samhället utanför sjukhuset har förändrats under deras vårdår.

Och så sa Karl Landgren: ”Sjukhusdirektionen är helt enig om att just Du är lämplig att ta hand om denna träning, denna verksamhet. Direktionen är helt enig. ”Så nu är du fri från din tjänst på Avdelning 9 A! En ersättare har redan satts in. Själv tar Du nu ledigt en vecka. Går hem och funderar. Gör upp några rader om hur Du tänker lägga upp verksamheten. Om en vecka kommer du tillbaka till mig med dina förslag och så sätter vi igång!”

Jag var tagen. Jag kände mig uppskattad, men också lite “påhängd” något okänt. Jag gick till Stadsbiblioteket och sökte litteratur om SOCIOTERAPI. Det fanns ingenting. Jag sökte ordets betydelse, en översättning. Jag kom fram till att ordet SOCIO betyder “ATT VARA TILLSAMMANS”. På Biblioteket hittade jag en skrift om “Bildningsterapi” från sjukhuset i Uppsala. Jag använde mig mycket av tankarna i den skriften.

Jag skrev ner c:a en halv A-4 sida med hur jag tänkt. Och en vecka senare gick jag bort till Karl Landgren på nytt och gav honom mina små anteckningar. “Det är bra” sa han utan att titta på papperet. “Var tänker Du hålla hus med verksamheten? Vi har valt ut 15 patienter for Dig att ta hand om!”

Något sådant hade jag inte ägnat en tanke åt. Jag hade koncentrerat mig på INNEHÅLLET. För att börja med nutidsorienteringen så behöver jag dagstidningar till patienterna så de får information om vad som händer nu i samhället, som de varit utanför så länge.

“Men vi har tänkt” sa Karl Landgren. ”Biblioteket är ju bara öppet två eftermiddagar i veckan. Där finns en stor läshöma. Där kan ni hålla till på förmiddagarna.”

“Vad gäller dagstidningar så levereras de till min expedition på morgonen. Avdelningarna hämtar sina tidningar här vid lunchtid. Du kan låna dem här först!”

Så började det hela. Patienterna som jag fick ta hand om kände jag ju sen tidigare, då jag jobbat på deras avdelningar. För nutidsorienteringen blev “Dagens eko” i radion mycket viktig för mig. Jag måste ju verkligen hålla mig “nutidsorienterad” och vara väl förberedd på morgonen.

De femton patienterna fick var sin dagstidning Det var Skånska Dagbladet, Sydsvenskan och Arbetet, Jag var alltså av “Dagens Eko” kvällen före väl förberedd och kunde leta fram betydelsefulla händelser att prata med patienterna om. Men ibland var det svårt. Det hände att jag fick hjälpa någon patient att vända sidorna i tidningen!

Efter tidningsläsningen skulle patienterna, tre och tre, sysselsättas med meningsfyllda sysslor, gärna med någon form av vad som kunde möta dem i ev. kommande liv ute i samhället. Det var viktigt att det var något som visade resultat efter det att arbetet var gjort-

Så jobbade jag ett par, tre veckor. Men jag tyckte inte att jag kom någon vart. Jag såg ingen förändring alls hos patienterna. De var helt oförändrade. De som inte själv kunde vända sidor i tidningen, fick jag fortsatt hjälpa. Jag är beredd att gå till Karl Landgren och säga ifrån att detta, det klarar jag inte upp.

Så en dag så ringer telefonen och jag hör en översköterska säga: “Vad har Du gjort med Kalle? Han är ju helt förändrad. Vi har aldrig tidigare hört honom själv säga något om vi inte frågat. Och då har han svarat mycket lågt. Nu för ett par dagar sedan så när han kom tillbaka från Dig, så gick han direkt in på expeditionen och säger mycket högt; “Jag vill ha en tidning!”. Jag har faktiskt inte tidigare hört hans röst!

Han får en tidning. Går in på dagrummet och börjar vända sidorna i tidningen, hittar en bild, som han studerar mycket noga. Uppifrån och ner och från sida till sida. Och så hör vi honom säga: “Jaha!”. Så lämnar han tillbaka tidningen. Dagen därpå när han kommer in så säger han: “Jag skulle ju ha tidningen, Agnes!” Så nu står vi och väntar på honom, med en tidning i handen när han kommer.

Kalle är från Ystad, så en dag har vi skaffat Ystads Allehanda till honom. Han får tidningen. Går in på dagrummet och börjar bläddra i den. Så kommer han in på expeditionen mäkta arg och nästan skriker högt: “Den där förbannade Arfwidsson, han slår en full med lögn. Det står ingenting om det han påstår”. Och så slänger han tidningen ifrån sig. ”Han har nu blivit helt manisk. Han kan nog inte vara kvar på vår avdelning. Han oroar de andra”, säger översköterskan.

Och det kom andra rapporter om patienters ändrade beteenden, kanske lite mer positiva än de med Kalle. Så jag fortsatte.

Friskgymnastik. Socioterapin utvecklas

Jag upptäcker en bristande rörlighet hos en det patienter. Vissa verkar ha svårt att lyfta händerna över axelhöjd. Så de behöver nog ha lite friskgymnastik. Jag uppmärksammar Ingrid Johansson på problemet och hon startar upp återkommande gymnastikpass för min grupp. Nu var vi två som arbetade med Socioterapin!

Jag fick så ta över en lite större lokal inne på Arbetsterapin med bord och stolar och en “Svart tavla”- en riktig “lektionssal”.

Det fanns en tanke om att dessa patienter efter utskrivningen kanske skulle kunna jobba bl.a. som kontorsvaktmästare. Då var det ju angeläget att de också visste något om hur en skrivmaskin fungerade. Sjukhusets Hjälpförening, som var till för att stötta patienter vid utskrivning, inköpte några skrivmaskiner för patienter att öva sig på.

Jag kunde själv inte alls skriva maskin, så jag kunde inte visa dem. Här fick Bertil Arvidsson rycka in. Nu var vi tre, som jobbade med Socioterapi. Och så blev jag själv visad på hur en skrivmaskin fungerade. Och det har jag senare haft god nytta av.

Hjälpföreningen köpte också in en Mercedesbuss – 15 personers – och skänkte till Socioterapin. Så fick vi stora möjligheter till att göra längre och kortare utflykter. Sjukhuset hade ju haft sina sommarutflykter, men det var stora sådana med sju, åtta bussar som åkte ut till något förlustelseställe som var helt abonnerat för patienternas räkning. Nu kunde vi komma i mindre grupper och smälta in bland andra besökare i restaurangen. (En god social träning!) Men vi hade ju rykte om oss, så vi fick verkligen påtala att vi skulle behandlas som vilka besökare som helst.

En majdag 1964 skulle Socioterapin åka ut med ett tiotal patienter och äta lunch på Svaneholms slottsrestaurang. Vi hade påtalat att det skulle dukas till oss som till andra besökare och inte i “avskildhet”.

När vi kom fram så fick personalen hjälpa patienterna av med ytterplaggen och patienterna gick själva in i matsalen. Där var bordet dukat som till alla andra – med omväxlande öl och vatten vid tallrikarna. De manliga patienterna tog genast hand om ölen.

När räkningen kom till sjukhuset så blev jag nerkallad till sjukhusdirektören och han frågade mig om hur mycket personal som var med på resan. “Vi var två stycken“, sa jag. “Och drack åtta öl?” sa Direktören. Jag förklarade hur det låg till och så sa Direktören “Det förstår väl Arfwidsson att denna räkning kan jag inte presentera för Medicinalstyrelsen, att låta patienterna dricka öl?”

Resan gjorde vi i maj, men räkningen blev inte betald förrän i november och då var den delad. En räkning för själva maten till Medicinalstyrelsen och en räkning för drycken. Den ena betalades av hjälpföreningen.

Professor Eberhard Nyman (1922 – 2005) under 1900-talets senare halva i St Lars-parken

Men tiderna förändras. Några år senare skulle Forskningsavdelningens patienter åka ut och äta gås. Professor Nyman kom för att vinka av resenärerna. Och då sa han: “Om någon vill ha en snaps till maten – så låt dem få det – men bara en!” Det var andra tider då.

Och Socioterapin utvecklades. Vi förstod ju att det var viktigt i patienternas träning att de verkligen fick se vad saker och ting kostade,

Tidigare hade ju allt blivit dem “serverat”. De kände inte till vad deras cigaretter kostade i inköp, för det gjordes ju på inköpslistor som presenterades för expeditionen för “Patienternas privata medel”. Där pengar togs från deras konto, exempelvis för vårdkostnaden, för privata klädesplagg till patienten och till patientens privata behov och önskemål.

(Jag tog senare och registrerade och arkiverade inköpslistor från 1940- och 1950-talen i Sjukhusmuseets samlingar.)

Vid en eftermiddagsutflykt med en liten grupp patienter till Bialitt utanför Röstånga hade vi bestämt oss. Patienterna skulle själva få betala för sin fika. Vi hade noga informerat dem om detta, skaffat dem var sin portmonnä samt en mindre summa pengar i den.

Vi kom fram, drack kaffe och skulle betala. Då är det en patient som säger: “Men jag vill veta vad det kostar!” “Ja, men det har vi ju sagt” svarade vi. ”Det kostar fyra och femtio”. “Ja det har jag väl hört. Men jag skall väl inte betala för allesammans?

Resan gjordes 1965 – men patienten hade kommit till sjukhuset 1939 OCH STOD KVAR I DETTA ÅRS PRISNIVÅER I SITT TÄNKANDE! År 1939 kunde man nog få en “vrålfika” med tårtbit för en tjugofemöring! Ett tydligt exempel på att “nutids­orientering” behövdes för patienterna!

Vi förstod att prismedvetenhet var en viktig del av nutidsorienteringen. Återigen – att lära sig jobbet i jobbet och av jobbet!

Så det startades upp en matlagningskurs med både manliga och kvinnliga patienter. Och i denna grupp placerades också den nämnda patienten. Gruppen inhandlade sitt behov av råvaror på Solidar på Klostergården. Den tidigare nämnde patienten svarade för gruppens kassa.

När de inhandlat sina varor och butikens kassörska bongat in dessa och talade om vad det kostades sa patienten: “Så mycket? För detta lilla? Nä, Du ljuger. Så mycket kan det inte kosta!” Kassörskan, som visste vad det var för en grupp, tog tillbaka varorna, visade vara för vara vad det stod på prislappen (det var ju inte streckkoder på den tiden utan tydliga siffror) Patienten som var snabb i huvudräkning sa: ”Du har ju rätt! Hemskt vad det har blivit dyrt!”

Matlagningsgruppen fortsätter sedan med träning i en träningslägenhet. Först inne på sjukhuset med personal hela dagen, men efter några månader i en lägenhet ute på Klostergården, utan ständigt närvarande personal. Efter ett par år kunde patienterna skrivas ut till ett “kollektivboende” i en annan del av staden (fyra patienter i en femrumslägenhet med gemensamt allrum, toalett och kök). En utskrivningsprocedur som visade goda resultat. De fyra patienterna stöttade varandra. Bland annat var de uppmärksamma på varandra, så ingen missade sin morgonmedicin.

Jag har träffat flera av dem ute i stan under åren därefter. De vinkar och hälsar ofta glatt.

1967 hade Socioterapin flyttat över till det då tomma Administrationshuset på Västra sjukhusområdet. Det hade blivit tomt i samband med att bygget av Medicinskt Centrum, vid sjukhusets nya infart blivit klart. Förutom Ingrid Johansson och jag, så hade också Maj-Britt Johansson, Sven Löfberg, Bengt Lundholm och flera andra under längre eller kortare tid knutits till verksamheten. Vi hade där startat upp “fritidsverksamhet” med olika sällskapsspel och möjlighet till en kaffetår då och då. Vi fick också sjukhusets första färg-TV-apparat!

Sjukhusbiblioteket på St Lars

Redan när sjukhuset invigdes 1879 så hade det skapats ett bibliotek för patienterna. Med 50 volymer! Ansvarig för detta bibliotek det var sjukhusprästen. Antalet volymer utökades successivt under åren men sjukhusprästen var dess bibliotekarie ända fram till 1964!

Sjukhusprästens sätt att katalogisera böckerna var lite speciellt. Bokhyllorna med de flesta böckerna hade rubriken: “Skönlitteratur med religiös tendens.” En del hyllor med mindre antal – men med mer lästa böcker (såg man på de slitna ryggarna) hade rubriken: ”Skönlitteratur med humoristisk tendens”. Och så fanns det en hylla med “facklitteratur”. Det var teknisk litteratur som skänkts till biblioteket av en av sjukhusets överläkare. (Han hade som ung nog planerat att bli ingenjör – men familjetrycket gjorde att han studerade till läkare.) Sitt intresse för teknik hade han dock kvar och skaffade sig många böcker om tekniska landvinningar. När han själv läst dem så skänkte han sen dem till biblioteket. Han prenumererade också på tekniska tidskrifter, vilka också hamnade på biblioteket inbundna av sjukhusets bokbinderi.

Kjell Wallström, bibliotekarie på St Lars 79-12-14. Från negativ.

1964 så fick sjukhuset en yrkesman som bibliotekarie, Kjell Wallström. Han och jag kom på mycket god fot med varandra och jag “introducerade” Kjell Wallström på sjukhuset. Jag hade erfarenhet av att på lasaretten gick det runt bokronder på vårdavdelningarna – och jag föreslog att det skulle ske på S:t Lars också.

Kjell Wallström skaffade fram en bokvagn och vi kom överens med sjukhusets transportavdelning om flyttning av bokvagnen mellan de olika paviljongerna. Själv gick jag runt till vårdavdelningarna och informerade om detta med “bokronder”.

Jag hade förberett en avdelning om tiden då vi skulle komma upp med bokvagnen.

När vi så kom dit så när vi kom ut ur hissen så möttes vi av avdelningens överskötare. Han hälsade på oss och sa: “Vi har pratat med alla, men det är ingen som vill ha någon bok!” – “Det var ju synd” sa jag. “Men vår nye bibliotekarie har aldrig tidigare varit inne på någon vårdavdelning, så jag kan väl få visa honom runt ett tag?” “Ja det går väl bra” sa Överskötaren. “Själv ska jag ta mig en kopp kaffe – men gå ni runt.”

När vi gjort vår rundvandring och skulle lämna avdelningen så mötte vi överskötaren på nytt. “Det var intressant “ sa Kjell Wallström. “Och vi har faktiskt lånat ut 48 böcker!” Men de måste ni ta tillbaka med detsamma, sa överskötaren. Detta kan vi inte ansvara för. Patienterna kan ju riva sönder dem!”

“Skulle något sådant ske, så är det inte alls ert ansvar – det är mitt!” sa Kjell Wallström. “Tänk på att böcker är förbrukningsvara! Jag återkommer nästa vecka!”

Så började det med bokronder på S:t Lars”

Jag har nämnt det här med biblioteket och sjukhusprästen. Under sjukhusets första 20 år så svarade sjukhusprästen också för att ordna förströelser för sjukhusets patienter. Det var konserter och olika slag av föreläsningar och t.o.m “danseftermiddagar” då de båda könen fick möta varandra. Under uppsikt! Men så i böljan av 1900-talet när den s k “sänglägesbehandlingen” kom i ropet så upphörde detta. Först efter första Världskrigets slut 1918 så blev förströelser för patienterna åter aktuellt. Men då låg ansvaret för detta på sjukhusets föreståndare och “uppsyningsmän”. När vi med Socioterapin flyttat in i f.d. administrationshuset så blev det vår uppgift att ordna ”förströelser”.

majstången görs i ordning 1985

Det var som regel inga svårigheter med detta. Det fanns flera sångare och sångerskor som brukade höra av sig och komma med erbjudanden. Det fanns bl.a. också ett resande teatersällskap, “Pionjärteatem”, som åkte landet runt med föreställningar på olika vårdinrättningar varvid landets alla “Sinnessjukhus” årligen skulle besökas.

Vi ville gärna “hålla oss i tiden”med underhållning för sjukhusets patienter. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med den då mycket kända Ann-Louise Hansson med Glenmarks orkester och frågade vilket gage de skulle kunna tänka sig för ett framträdande i sjukhusets festsal. Det var betydligt mer än vad vi brukade betala för en sångerska med sin pianist. Efter flera samtal med sjukhusets Intendent och med Sjukhusdirektören fick jag loss pengar och kunde skriva kontrakt med Ann-Louise!

Och Ann-Louise med Glenmarks orkester kom. Och publiken kom. Och vilken publik! Jag har aldrig någonsin sett så mycket människor i sjukhusets festsal. Det var inte bara sjukhusets patienter som kommit – utan väldigt många för mig helt okända personer dök upp. (Ryktet hade spritt sig). Alla sittplatser var upptagna och vid sidan om dessa och bakom dessa stod det folk. Ända ut på trappavsatsen utanför festsalens ingångar stod de och trängdes.

Föreställningen började. Efter Ann-Louises första nummer så dånade applåderna. Jag hade aldrig hört maken i sjukhusets festsal. Och sedan likadant efter varje sångnummer. När Ann-Louise annonserat sin sista låt och framfört den, så ropades det “Mer! MER!!! Och efter tre – fyra extranummer så försökte Ann-Louise få tyst i lokalen. När hon äntligen lyckats så sa hon: “Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande. Era bevis på uppskattning har varit fascinerande. Jag har pratat med min orkester och vi har kommit fram till att vi återskänker vårt gage! Den uppskattning som vi mött här är fullständigt tillräckligt som belöning!!

Jag rusar upp på scenen och tackar Ann-Louise. Och frågar henne om jag får offentliggöra detta. Ja, det får du, säger Ann-Louise. Och jag tackar så mycket för det. Nu har jag dessa pengar att disponera vidare, så jag kan ta hit även andra kända artister. Då kan jag visa att Ann-Louise återskänkte sitt gage – och så kanske de gör detsamma! Så dessa pengar kan kanske räcka länge!”

Men det blev inte så. Sjukhusintendenten tog hand om pengarna och återförde dessa dit där han ursprungligen hade hämtat dem, ur sjukhusets budget.

Men i vår strävan till träning inför utskrivning och “Nutidsorientering” så ville vi hellre se patienter besöka ordinarie föreställningar på samhällets vanliga teatrar.

Första gången som vi gjorde något sådant var när jag och min hustru åkte till Stadsteatern i Malmö med två patienter till en matinéföreställning. Jag hade fått ett par patienter i gruppen nyfikna på om det skulle kunna gå för sig. Jag hade pratar med avdelningarna som patienterna vårdades på och fått klinikchefens tillstånd. För detta var ju något nytt.

Respektive avdelning var informerade om att patienterna skulle vara klädda i civila kläder vid teaterbesöket, men när jag i god tid kom för att hämta en av dessa patienter så var han inte precis så värst fint klädd. Hans byxor gick inte att knäppa i midjan – de var hopbundna med ett snöre! “Men så här kan han ju inte vara klädd”, sa jag. “Ja det är de kläder han hade på sig vid intagningen för tjugo år sedan” var svaret. Patienten hade betydligt gått upp i vikt under sina vård år. “Men det finns väl någon annan patients kläder som passar bättre, som han kan låna?” sa jag. Det gick att lösa. Men skor var värre. Han hade mycket stora fötter och hans egna tjugo-trettio år gamla skor hade verkligen “torkat samman” och ingen annan patient hade så stora skor. Jag gick in på avdelningens förråd och där ser jag högst upp på en hylla en skokartong med skor i storlek 47. “Dom tar vi!, sa jag’. Det blev synd om patienten. Under sina 25 vård år hade han hela tiden gått i tofflor. Han fick hemska skoskav under vårt teaterbesök.

Utflykt 1973 med St Larspatienter till en skulpturpark. Patienten hade varit intagen i måna år, och den egna kostymen hade ”krympt”. Skorna verkar också vara alldeles för stora.

Jag tyckte att vi smälte in väl bland andra matinébesökare. Och framöver gjorde vi många teaterbesök med fler patienter. När vi senare fick en egen buss kunde vi hämta upp patienter som vårdades i s. k. “Familjevård” på flera orter i Skåne.

Patienter på utflykt 1973, i förundran över havet.

Jag var fortsatt också fackligt aktiv. Ordförande var Nils Kristensson. En dag blev han uppringd av syster Anna-Ingeborg som bjöd upp honom hem till sin bostad på Stora Södergatan i Lund för att diskutera ett nytt arbetstidsschema. Det hade nämligen kommit en ny arbetstidsförkortning. Nu till 40-timmarsvecka. Men Nils Kristensson svarade att det inte var han som handlade schemafrågor inom fackföreningen. “I fackföreningen är det Gustaf Arfwidsson som är schemaexpert”. “Gustaf Arfwidsson – den mannen kommer inte över min tröskel!”sa Anna-Ingeborg och la på luren.

Gustaf Arfwidsson får sin livsuppgift

Vid ett extra inkallat fackföreningsmöte 1973 blev jag vald till ordförande för Sektion 8 i Avdelning 40 av Kommunal. Fackets tidigare ordförande Rolf Kristiansson, hade nämligen blivit ombudsman i avdelningen. Då jag blev ordförande för facket så fick jag också “facklig tid”, alltså tjänstledig med lön från min ordinarie tjänst vid sjukhuset. Det var hela torsdagen i veckan och halva fredagen (fram till lunch). Men sjukhusdirektören ringde ofta och sökte mig när som helst när jag inte hade “Facklig tid”. Han kunde ringa både på måndag, på tisdag, på onsdag och på fredag eftermiddag.

Detta störde mig i mitt ordinarie arbete på Socioterapin. Jag tyckte att när jag jobbade med patienterna med nutidsorienteringen så måste jag vara där kontinuerlig. Det gick inte så bra att helt plötsligt avbryta arbetet och be någon annan fortsätta där jag slutade. Att bli kallad till telefonen mitt under “lektionen”, det störde verksamheten. Så jag gick ner till Sjukhusdirektör Bertil Persson och beklagade mig. Kan han inte vänta in min “Fackliga tid” utan vill att jag skall vara tillgänglig all tid i veckan så far han låta någon annan sköta mitt egentliga jobb på heltid och låta mig “stå till förfogande ”med tillfälliga arbetsuppgifter under dessa 17 månader som är kvar av mandatperioden för ordförande för facket. Det tyckte Bertil Persson var en bra lösning på problemet.

Sjukhusdirektör Bertil Persson på S:t Lars sjukhus, pensionerad 1976.

Han berättade så att huvudskyddsombudet hade klagat på att det inte fanns tillräckligt med klädskåp i personalens omklädningsrum. ”Så här är en bra uppgift för Arfwidsson. Gå runt och undersök hur många klädskåp som det egentligen skulle behöva anskaffas Sen finns det nog fler sådana arbetsuppgifter som vi har svårt att få resurser till för att kunna lösa, som du kan ta hand om.”

När jag så går runt och “kollade klädskåpen”så upptäckte jag att viss personal hade ockuperat mer än ett skåp för egen räkning. På en avdelning hade fackets “kontaktombud” två skåp – ett för sina kläder och ett för sina pärmar! (Hon fick ta hem pärmarna till sin bostad!) Men det behövdes på flera håll en upprustning av antalet klädskåp

När sedan klädskåpsfrågan var löst så hände det sig att det kom in ett oväntat stort antal svar på en enkät som sjukhusets Företagsnämnd hade sänt ut till samtliga vårdavdelningar, verkstäder och andra arbetsplatser. Det handlade om det där fanns kvar några äldre bruksföremål som inte längre användes. Det hade kommit in lista upp och lista ner på föremål som fanns bevarade trots att de inte längre användes.

“Nu har vi uppmärksammat alla på detta.” Någon tror kanske att det finns något värde i föremålen – så de kanske “försvinner”. Det är bäst att vi samlar ihop föremålen till ett och samma ställe, så vi kan bevara dem. Det finns ju en i dag tom paviljong på västra sjukhuset. Vi samlar allt som arbetsplatserna har “listat” till den byggnaden. Det får bli Arfwidssons uppgift att sköta detta!” sa Sjukhusdirektör Bertil Persson.

Min livsuppgift var klar!

Detta passade mig som hand i handske.

Jag hade ju mycket tidigt grundlagt ett historiskt intresse. Jag hade som barn växt upp som fosterbarn hos en lantbrukarfamilj en och halv mil nordost om Lund. En familj där det ofta pratades om “hur det var förr i tiden”. Och förr – ja det var verkligen “förr”! När jag som sjuåring år 1932 började skolan, så var mina fosterföräldrar i 50- årsåldem. Deras barndomsminnen det var 1880-tal. Ibland också 1870-tal. Jag tyckte att de måste ha haft en mycket trist barndom. Tänk, när de växte upp så fanns det inte någon buss som man kunde åka till stan med. (Holmströms Buss, Flyinge – Södra Sandby – Hardeberga – Lund hade sin ändhållplats hemma på gården där vi bodde). Men vad hade man i stan att göra när de växte upp? EPA fanns ju inte på den tiden och inte heller biografer med matinéföreställningar! Nä, vad hade man i stan att göra? Vilken trist barndom!

I gårdens trädgård där jag lekte som barn fanns en minnessten med namn och årtal på de som hade ägt och brukat gården sedan 1680-talet och framöver. På stenens nedre del fanns det en textrad:

“Vårda ditt arf – vörda dina fäders arbete”.

Jag fick lära mig att detta betyder : “Du ska inte se ner på hur man gjorde förr. De gjorde säkert sitt bästa med tanke på de kunskaper och de resurser man hade då. De var kanske t.o.m. bättre än vi – de hade ju sämre förutsättningar.”

Detta tog jag med mig när jag senare guidade besökare runt på sjukhusmuseet.

Psykiatrihistoriska Museet på St Lars skapas

Så började mitt hopsamlande av föremål som sex år senare skulle bli S:t Lars arbetsplatsmuseum. Och det blev inte bara vad som nämnts på enkätsvarens listor. Nästan vart jag än kom så fann jag ofta mycket mer än vad arbetsplatserna hade noterat i sina svar.

På en avdelnings dagrum råkade jag se en mycket välputsad och blank kopparskiva hänga. Den var c:a en meter i diameter. Den var inte noterad som “gammalt föremål”. Jag frågade om vad det var för något och svaret var att det var ett lock till en koppartunna som på TBC-avdelningen använts vid sterilisering av smutstvätt innan denna sändes till tvätteriet. (för hindrande av smittspridning). “Var är “tunnan” frågade jag. “Den står på vinden” var svaret. “Jag vill ha både tunnan och locket med till samlingarna” sa jag “Det är museala föremål, som beskriver hur det var förr“.

Några arbetsplatser hade inte svarat alls på enkäten, men de besökte jag i alla fall. Och hittade där alltid något, som jag tyckte hade samlarvärde.

Det hade byggts några nya paviljonger i början av 1960-talet och de användes för evakuering av avdelningar från paviljonger som skulle renoveras. Jag besökte en sådan avdelning som skulle flytta och påminde dom om, att om de hittade något som kanske skulle kastas, att de då tänkte på om det kanske ändå skulle lämnas till vad jag höll på att samla ihop. På en sådan avdelning fick jag svaret att de inte hittat något sådant. Detta var i januari månad, 1976. Så julgranen stod fortfarande kvar. Då sa jag: “Julgransprydnadema kommer ni inte att använda fler gånger – packa ner dem i en kartong och skriv på kartongen vilket år de sist användes. I framtiden är de museiföremål”.

Sjukhusmuseet invigs. Gustaf Arwidsson blir museiguide.

1979 fyllde sjukhuset 100 år. I samband med jubileet så invigdes S:t Lars sjukhusmuseum. Jag fick äran att invigningstala och uttryckte den förhoppningen “att det skulle bli ett LEVANDE museum som fortsatte att samla och registrera även dagens föremål som i framtiden blir museala”.

Gustaf Arfwidsson i april 2009. Från en film av Gunnar Menander.

Både sjukhusets 100-årsjubileum och det nyöppnade museet fick mycket god press och veckorna efter att museet öppnats strömmade det till besökande. Museet var ju öppet alla vardagar mellan kl. 10 till klockan 14. Hjälp till öppethållandet hade jag av en omplacerad kvinnlig skötare och en omplacerad kontorist. (Man tog hand om sina anställda, som på grund av olika orsaker inte klarade av sina ordinarie sysslor).

Gustaf Arfwidsson berättar om 1910-talets sjuktransporter på Österlen vid den s.k. Lunnarpskorgen på Medicinhistoriska Museet på St Lars, 2006. Detta var en korg för transport av sängliggande patienter som hängdes i rep från taket på en godsfinka.

Några besökare frågade om det inte fanns någon som kunde “visa runt” i utställningen. I och med detta började jag guida besöksgrupper. Ofta var det elever från olika utbildningar. Det kom elever från olika folkhögskolor och från de kommunala skolorna i Lund, Malmö, Trelleborg med flera orter. Men det kom också elever mycket långt ifrån. Sedan var det föreningar av olika lag som kom på besök liksom kommunpolitiker t. ex. från Nedre Kalix i Norrland.

St Lars begravningsplats

Vid ett tillfälle så kommer det en bussutflykt från Målilla församling, i Småland. Då jag vid guidningen nämnde något om sjukhusets begravningsplats i sjukhusområdets utkant, borta vid Flackarps mölla, talade besökarna om att flera av dem var kyrkogårdsarbetare och att de gärna ville besöka begravningsplatsen.

Jag följde med dem i deras buss, När vi steg ur bussen vid begravningsplatsens grind får vi se att gräset var meterhögt och i detta höga gräs såg vi djupa spår av ett traktorredskap som kört tvärs över alla gravarna! Vi blev chockade! Vi var helt klara på att detta måste anmälas till myndigheterna.

Jag går hem. Skriver en polisanmälan om “störande av griftefrid”. (Det blev ingen reaktion från polisens sida – det var ju en gravplast för avlidna psyksjuka!)

Jag skrev till Domkapitlet. Därifrån fick jag svar att gravplatsen aldrig tillhört någon församling och därför var det inte Domkapitlets sak!

Gravplatsen blir riksnyhet

Sydnytt gjorde ett reportage om skadan och detta sändes också i tv:s LANDET RUNT vid veckoslutet.

Någon landstingspolitiker reagerade och fick Landstingsfullmäktige att besluta om en översyn över alla patientgravplatser i länet och ordna med bättre skötsel av dessa framöver.

Länsstyrelsens fomminnesenhet reagerade och beslöt plantera en ny häck runt gravplatsen samt att resa en minnesskylt vid grinden. Vi på museet fick formulera texten på minnestavlan.

Informationsskylt vid ingången till St Lars begravningsplats, uppsatt i slutet på 1900-talet av länsstyrelsen (”Kulturmiljö Skåne”) och efter påtryckningar av Gusaf Arfwidsson. Bildkälla Gusaf Arfwidsson.
Begravningsplatsen på St Lars sjukhus i Lund i slutet av 1900-talet, troligen efter renoveringen. Bildkälla: Gustaf Arfwidsson. Begravningsmärkena står i radeer, men efter renoveringen inte på sin ursprungliga plats. Fotograf okänd.
De få gravstenarna på gravplatsen vid St Lars sjukhus i Lund efter återställningen i slutet på 1900-talet. Bildkälla: Gustaf Arfwidsson
En av de få gravstenarna på St Lars begravningsplats i Lund. De flesta gravplatserna markerades bara med en enkel järnpinne med patientens nummer på, inget namn. Bildkälla Gustaf Arfwidsson 2008.

En tjänsteman på landstinget höll på med en studiecirkel i videoproduktion, han frågade mig om de kunde få göra en inspelning om en museivisning som träning. Det är klart att jag gick med på detta.

Resultatet av deras provinspelning blev så bra att de ville komma tillbaka med en mer kvalificerad utrustning och göra om proceduren. Resultatet av detta blev att deras produkt sändes i TV2.

Mitt uppdrag som ordförande för Kommunals Sektion på sjukhuset förlängdes vid det kommande årsmötet. Och jag fortsatte att arbeta med museet. Vi hade dagligen öppet för allmänheten och grupper av besökare fick jag guida runt.

F. förste skötaren Gustaf Arfwidsson berättar om långbad och annan psykiatrisk behandling före psykofarmakologins tid.

Efter ytterligare två år blev jag “avlöst” som ordförande för sektionen av Pertti Siljoranta. Då blev jag istället vald till kassör för länsavdelningen, avdelning 40 av Kommunalarbetareförbundet. Och fick 100 % “Facklig tid”.

Landstingets Stora Pris 1984

Vid ett tillfälle 1984 åkte jag till Stockholm på ett tillfälligt fackligt uppdrag däruppe. När jag kom hem på kvällen mötte min dotter mig på Lunds Central med orden: “Vi måste skynda oss hem – Landstingsdirektören har sökt Dig och vill tvunget ha kontakt med Dig i kväll. Skynda Dig”!

Jag han inte mer än in genom dörren innan telefonen ringde. Det var Landstingsdirektören. “Ja, jag måste tvunget ha kontakt med Arfwidsson i kväll – för i morgontidningarna kommer det att stå att Arfwidsson har belönats med “Landstingets Stora Pris”för sina insatser med Socioterapin vid S:t Lars samt med S:t Lars Museum” “Jag gratulerar!”

Jag var helt tagen. Jag med min 7-åriga folkskola som enda egentliga utbildning belönas med ett pris, som brukar gå till professorer eller till framstående forskare. Att något sådant kunde ske var helt otroligt för mig – men så var det.

Vid Kommunalarbetareförbundets kongress 1988 fick jag också Kommunals kulturpris

Jag pensionerades 1990, men jobbade kvar på museet tills det lades ner 2006.

1992 flyttades också Lasarettets och Vipeholms samlingar in i samma byggnad som S:t Larsmuseet och jag blev “anställd” på Medicinhistoriska Museet. Jag fick guida besöksgrupper runt bland utställningsföremålen i alla samlingarna’

Pengarna jag fick med “Landstingets stora pris” använde jag för att köpa mig min första dator. Med denna kunde jag bygga upp en databas med beskrivning av S:t Lars museets föremål. Jag hade ju ingen utbildning för detta. Jag fick lite råd om vad som var viktigt att notera om föremålen av Nils Nilsson från Kulturen i Lund.

Medicinhistoriska samlingar i Lund 1987 – 92. Invigning 24 / 4 1987, 9 A. Nils Nilsson från Kulturen i Lund, make till Medicinhistoriska Museets intendent, Cecilia Carlén Nilsson

Det var:

Nummer i löpande följd allteftersom föremålet noteras Föremålets namn (förtydligat)

Var föremålet använts och till vad

Föremålets storlek

Av vad för material

Förvärvsätt

Var på museet man förvarar föremålet

Efter detta en baskrivning i fri text av föremålet

När det gäller noteringen om VAR museet förvarar föremålet i fråga, så är detta inte något tips från Kulturen utan det är något som jag “lärde mig i jobbet och av jobbet“. Det hände sig nämligen att Sveriges Television i Malmö skulle göra en inspelning om “Esarparen”och ville då låna ett gammalt obduktionsbord. Jag visste att det fanns ett sådant i samlingarna, MEN VAR? Nu var det fråga om ett ganska stort föremål. Så det var inte svårt att hitta det. Men – om man kommer och frågar om ett MINDRE föremål, så kan det var svårt att hitta det om man inte gör en anteckning i katalogen!

Jag byggde upp en “kod” som talade om t.ex. var på museets vind föremålet bevarades, om det var i Norr, Söder, Öster eller Väster, vilket skåp och på vilken hylla i skåpet samt var på hyllan (centralt, till höger eller till vänster). Slutligen en sammanställning, en kodbeskrivning i klartext.

Antalet registrerade föremål i S:t Larsmuseets katalog är över 12 000! Enligt min personliga bedömning, så de värdefullaste föremålen det är PATIENTARBETENA! Den s k “Särlingskonsten”. S:t Larsmuseet hade nog en av de största samlingarna av just detta. Det handlar nämligen om ett par – tre tusen alster – både från namngivna patienter och från “okända“.

Detta vet jag, för jag använde en del av “prispengama” till att göra en rundresa i Sverige och besöka alla de f.d. statliga sinnessjukhusen. Sommaren 1986 använde jag min semester till att besöka S:t Jörgens sjukhus i Göteborg, Säters sjukhus, Mariebergs sjukhus i Katrineholm, Frösö sjukhus i Östersund. Furunäset i Piteå. Umedalen i Umeå. Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, Järvsö sjukhus, Gådeå sjukhus i Härnösand, Ulleråkers i Uppsala. Med flera.

I S:t Larsmuseets samlingar av patientarbeten finns inte bara vad som tillvaratagits på sjukhuset utan också vad som skänkts till museet av patienters anhöriga, som kanske fått någon gåva med sig hem efter ett besök hos patienten.

Även pensionerad personal har kommit med patientarbeten som de kanske fatt som avskedspresent från patienten vid sin pensionering. Vilket de så skänkte till museet samlingar.

Vid ett tillfälle fick jag ett telefonsamtal från en äldre dam i Klippan. Hon berättade för mig att hennes bror, Rudolf Persson, varit patient på Lunds Hospital i över 30 år, sedan början av 1900-talet. Hon berättade att han under sina år på sjukhuset ritade och målade väldigt mycket. “Jag har ju en hel del av det han skapade här hemma i min bostad. Med jag är själv över 90 år gammal, så när jag går bort – vad händer då med detta? Kan Ni ta hand om det? Jag har hört talas om Ert museum.”Jag hade aldrig tidigare ens hört Rudolf Perssons namn, men jag sa att jag skulle titta på det.

Hon sände mig en resväska som innehöll ett 80-tal målningar och teckningar på kartong. Flertalet ark var målade på båda sidorna. Det fanns bilder av vapen, befästningsanläggningar och av vyer långt bort ifrån. Det kunde handla om “Tigerjakt i Indien”eller t.ex. “Pingviner på Galapagosöama”mm.

Jag ringde tillbaka och tackade för alstren och sa att de skulle vi vårda ömt När jag sedan satt och inregistrerad dessa arbeten kom konsthallschefen Maria Bråhammar på besök. Hon blev “tagen” av de bilder hon såg. “Har du mera sådant?” Det måste jag få göra en utställning om i Konsthallen!”

Det blev en Konsthallsutställning. I denna tog vi inte bara “Särlingskonsten” utan också några bruksföremål som beskrev miljön kring dessa “konstnärer” när de skapade

 

POST SKRIPTUM.

Jag kan väl påstå att det blev “rika år” att arbeta på S:t Lars. Från att städa av golvet i ett par vårdrum, via grundutbildning av mentalskötare fyra år senare och så till “Social träning” av utskrivningsberedda patienter och till att i sak, med ett museum, hjälpa till att skildra vårdens utveckling!

OCH SÅ! –

Gustaf Arfwidsson tackar för utnämningen till hedersmedlem i Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet
Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet firar sin 50-årsdag med ett allmänt möte i aulan på Universitetssjukhuset i Lund. Den nyutnämnde 89-årige hedersmedlemmen Gustaf Arfwidsson höll ett mycket fint tacktal. I bakgrunden Sällskapets dåvarande ordförande, Lars Lidgren.

I November år 2014 blev jag inbjuden till aulan på lasarettet i Lund där sällskapet for medicinhistoria skulle fira sin 50 åriga tillvaro. Vid jubileet blev jag utsedd till hedersmedlem i detta sällskap. JAG som bara har 30-talets 7-åriga folkskola som utbildningsbakgrund. Jag har ingen realexamen, ingen gymnasiekompetens och kan inga främmande språk. Mitt matematiska kunnande gäller de 4 räknesätten, plus lite procenträkning. “XYZ”(och andra krumelurer) har jag inte lärt mig använda som matematiska enheter. Men likväl så har jag belönats med landstingets stora pris, kommunalarbetamas kulturpris och nu utnämnd till hedersmedlem i medicinhistoriska sällskapet.

Jag bugar mig!

// Gustaf W Arfwidsson.

Fotnoter   [ + ]

1. Kommentar vid publiceringen av denna text 2017: Denna stereotaktiska ram enligt Leksell finns inskriven i St Lars-museets samlingar, men saknas nu och är troligen senare återbördad till Karolinska