Ögonkliniken i Lund under 1900-talets andra halva. Docent Hans Bynke berättar

Om professorerna Sven Larsson, Erik Palm och Torsten Krakau


Referat sammanställt år 2017 från utskriften av ett samtal den 23 januari 2003 mellan Berndt Ehinger och Hans Bynke med en diktafonmikrofon i handen. Hans Bynke granskade, ändrade och godkände 2003 den ursprungliga utskriften från diktafonbandet.

Hans Bynke är född den 28 mars 1926. Han började 1953 på ögonkliniken i Lund som vikarie, d v s under sin studietids senare del. Han blev medicine licentiat 1954 och sedan specialist i ögonsjukdomar 1962, samma år som han disputerade. Hans utbildning och tjänstgöring har i huvudsak varit förlagd till Lund.


Hans Bynke berättade att det framförallt var Sven Larsson som var hans förste chef, men denne var ganska mycket sjuk vid den tiden, så han ersattes av Erik Palm och senare flera andra. Paul Enoksson gjorde randutbildning på neurokirurgen, men han betydde redan väldigt mycket för Hans Bynke. Han kom ju tillbaka till ögonkliniken  och de hade gemensamma patienter och ett mycket gott samarbete.

Lundaprofessorn Sven Larsson vid den avslutande lunchen på gästgiveriet på Kulturens Östarp efter ögonläkarmötet i Lund den 4 - 5/6 1955
Professor Sven Larsson  efter ögonläkarmötet i Lund den 4 – 5/6 1955 som han var huvudansvarig för.

Hans Bynke: – Sven Larsson var ju inte som dagens chefer. Han kom nån gång på förmiddagen, man visste aldrig när. Nån gång mellan 9 och 12 brukade han komma, ibland senare, men sällan. Julafton brukade han inte komma och gå rond förrän klockan 3, och då skulle alla vara närvarande, så det var en helt annan tid.

Den s. k. "kliniskan" 1947. Här gjordes alla undersökningar av ögonen på inneliggande patienter
Den s. k. ”kliniskan”. Kanske syster Brita vid telefonen och troligen dr Börje Nord med ryggen mot kameran. Dr Nord blev sedermera privatpraktiserande ögonläkare i först Helsingborg och senare Lund. Personerna är i övrigt inte identifierade. Ögonkliniken i Lund. Foto Erik Palm 1947.

– Dagen började med konsultarbetet här nere på kliniska avdelningen.

Kommentar av Berndt Ehinger: Den s. k. kliniska avdelningen låg i klinikens entrévåning och bestod av ett väntrum för patienterna, ett litet kontorsrum, två stora undersökningsrum (varav ett var mörklagt) och ett litet undersökningsrum. Ända långt in på 1960-talet togs inneliggande patienter ned till denna avdelning så snart de behövde undersökas med oftalmoskop eller något annat instrument. Sådant fanns på den tiden inte på avdelningarna.

– Vi tog hand om de patienter som vi hade remisser på från andra kliniker, som var inneliggande. Vi var i regel färdiga med det arbetet när Sven Larsson kom och skulle gå rond. Då gällde det att ställa upp.

Professor Sven Larsson undersöker en sängliggande patient 1947.
Professor Sven Larsson undersöker en sängliggande patient. Troligen syster Selma (Andersson?) till höger och doc. Göte Österlind längst till höger. Ögonkliniken i Lund. Foto Erik Palm 1947.

Var man inte färdig fick man ställa upp ändå, annars fick patienterna vänta. Och sedan gick vi då rond. Professorn gick då igenom de patienter som man själv hade haft hand om och skrivit journaler på, och han kontrollerade om detta stämde med vad han fann. Stämde det inte fick man skriva om journalen. Detta skedde nere på första våningen, på den s.k. kliniska avdelningen, Vi hade ju inga undersökningsrum på avdelningarna utan de patienter som låg inne tog man ner till den kliniska avdelningen där utrustning för undersökning fanns.

– Systrarna tog ner en 4-5 patienter åt gången och sen gick vi igenom status på dem. Det var ju naturligtvis mest de som var proble­ma­tiska som man gick igenom, så det var ju ingalunda alla patienterna, men det var många av de journaler som man själv hade skrivit som blev kontrol­lerade på det sättet.

Stora operationssalen 1947, ögonkliniken i Lund..
Stora operationssalen. Rimligen professor Sven Larsson som opererar, sannolikt med Mats Peil som assistent och möjligen med Syster Karin Friberg som instrumenterande sköterska (utan handskar, d v s troligen rör det sig om något enkelt ytligt ingrepp). Mösstypen anger att det nog är en undersköterska eller kanske en elev som håller hjälpbelysningen. Ögonkliniken i Lund. Foto Erik Palm 1947.

– Men Sven Larsson var uppe och gick rond mellan sängarna också. Och sedan, när det var klart, så hade han ju ofta operationer som man skulle assistera vid. Det var inte varje dag, men det var framförallt vid operationer på barn som han ingrep, och när det gällde svårare saker, hornhinnetransplantation och avlossningar av näthinnor framförallt. Så då fick man vara med och se en del.

– På den tiden kom det en del s k kändisar hit också, som blev opererade, och det var stor kalabalik då. Jag vet inte om jag ska nämna namn, men en känd chefredaktör i Stockholm blev hornhinnetransplanterad här, och då kom TV hit, o s v. Det var mycket sladdar i operationsrummet.

– Så Sven Larsson var mycket känd som operatör i landet, men även utanför.  Men det var väl mest svenska patienter vi hade. När drottningen, Louise fick näthinneavlossning så skulle hon komma hit, var det meningen, till Sven Larsson, och det gjordes i ordning och det förebereddes på alla möjliga sätt, men hon kom inte. Hon ändrade sig väl, och åkte sedan, sades det, till den kände Duke-Elder i England.

Professor Sven Larsson i centrum vid Ronden,
Professor Sven Larsson i centrum vid Ronden, Patienten har intensiv kontakt med professorn. Syster Selma (Andersson?) till höger och bakom henne möjligen doc. Göte Österind, i munskydd. Ögonkliniken i Lund. Foto Erik Palm 1947.

– Gissningsvis betydde Sven Larssons tid i början på sin karriär i Stockholm mycket för hans riksposition. Men det var ju också många som besökte kliniken här i Lund. Många utländska ögonkirurger kom hit, och även andra, icke-kirurger. Det var mycket föreläsningar och såda­na saker på den tiden.

– Det var väl till stor del hans personlighet som gjorde att han blev känd, för en personlighet var han ju. Han visste vad han ville, och han var väldigt dominant. Han tog för alldeles självklart att han skulle bestämma det mesta i Sverige, inom ögonsjukvård i alla fall, och det gjorde han också. Han var ju också med­lem i alla möjliga centrala kommittéer, så att han kunde påverka utveck­lingen personligen ganska mycket. Och här på lasarettet hade han väldig makt. Om det var något som var fel, så behövdes det bara ett samtal, så blev det omedel­bart korrigerat. Så där var det. Och sen var han ju en verklig diva. Det var väl nackdelen med det.

Sven Larsson och syster Elsa (Jacobsson?) ~1959
Sven Larsson och syster Elsa (Jacobsson?) på Sven Larssons avskedsparty, rimligen 1959. Foto från Torsten Krakau.

– Han kunde kosta på sig sina later.  Det var ju annorlunda, helt annorlunda på den tiden.När Sven Larson lämnade kliniken så bara släppte han rocken på golvet på sitt rum därinne, och han stängde inte ens kranarna i sitt duschrum, utan det fick syster Elsa sköta, och det gjorde hon alltid. Hon hängde fram nya rockar och så där. Och det gjorde ju systrarna till alla doktorer på den tiden. Jag fick ny rock varje dag i början, sen blev det väl ändrat till varannan. När jag slutade, fick vi själva hämta rockarna på förrådet, och det blev bara en gång i veckan.

– Det var från Sven Larssons sida liksom en väldig nonchalans när det gällde andra människor. Och så var det även på operation. När han skulle operera barn så skulle dom ligga i narkos, och så kom inte professorn då, till allas förtvivlan. Det hände t o m att man måste väcka barnet igen och vänta en stund eller ta det en annan dag. Men det var ju undantagsvis.

– Den som var amanuens hade uppgiften att ta reda på var han fanns, så då ringde man ju hem och frågade. ”Snälla Du, jag måste bara göra i ordning i trädgården”, sa han. Så han var hemma. Men sen gjorde han nog mycket annat än var i trädgården. Han var mycket beläst och kände till alla artiklarna i tid­skrif­ter, framför allt Acta Ophthalmologica, när den hade kommit.

– Han läste oerhört mycket annan litteratur också, och man var lite nervös vid operationer, inte för att det skulle vara svårt att hålla hakarna, utan för att han frågade en om saker som man inte rimligtvis kunde känna till. ”Vad tyckte Du om den sista boken av den och den” o s v, och det hade man ju inte haft tid att läsa. Man höll ju på här alltför lång tid.

Paul Enoksson (f 1923)
Paul Enoksson (f 1923). Foto rimligen taget på 1980-90-talen. Från honom själv 2006.

– Vi hade ju inte begränsad arbetstid som vi har idag, utan man kom hit vid 8- halv 9-tiden, och när man var mycket ung och ovan, så fick man skriva journaler på kvällen, för det tog ju lång tid då. Det gällde att vara omsorgsfull också, annars fick man anmärkning. Så det var ju ofta jag åkte hem mellan 10 och 11 på kvällen. Jag minns många gånger när jag tillsammans med Paul Enoksson cyklade härifrån på kvällen, för han bodde åt samma håll. Så vi var ju kvar väldigt länge, och det var ingen som tänkte på det. Nån utbrändhet var det aldrig fråga om och ingen människa funderade över detta. Det var alldeles självklart att vi skulle arbeta länge, och vi tyckte inte det var konstigt.

– När man träffade andra specialister var dom t o m lite avundsjuka för att ögonläkarna hade det så bra. När jag kom till neurokirurgen, t ex, så fanns docent Stig Jeppsson där, och när han var bakjour var han det två månader åt gången, och fick då bo på kliniken, och var aldrig hemma. Så det var ju ännu värre.

– Sven Larsson gick hem ganska tidigt. Han var här bara ett par, tre timmar, men det ska ju tilläggas att jag kom in i bilden ganska sent i hans karriär, så jag vet ju inte hur det var tidigare. Men han gick ganska tidigt utom ett par dar i veckan då han hade han privatmot­tagning. Då höll han på till sex, sju på kvällen. Och det som var intressant där var att han visade upp dom patienterna för oss också, vi som hade intresse av hans privata patienter, och där var ju många som var rätt så speciella, som man fick se då.

– Så han fungerade  i hög grad bra som lärare, och han hann med oerhört mycket på den korta tid han var på kliniken. Han hann också med skrivelser och annat, och han dikterade dem. Då kallade han ofta in en och frågade vad man tyckte. Han låg på soffan och läste upp det han hade skrivit för en. Och det kunde ta väldigt lång tid, och eftersom man själv var belastad då av många patienter, så var det inte så nådigt precis.

Prof. Sven Larsson har just avskedsföreläst
Prof. Sven Larsson har just avskedsföreläst, och sades ha blivit så entusiastiskt avskedshyllad att han satt kvar ett år extra på sin tjänst. På föreläsningsbordet står ett ex av hans lampkostruktion, ”Larssonlampan”. Foto ur Torsten Krakaus samling.

– Och det var också så att han var en fantastisk föreläsare, det måste jag säga. En mycket imponerande föreläsare. Han hade talets gåva i mycket hög grad.

– Han var mycket konstnärligt lagd, och han hade också en stor urskillningsförmåga, dvs han kunde få fram det som var väsentligt för kandidaterna, och det andra hoppade han över. Han var väldigt bra på det sättet. Man kom ihåg hans föreläsningar.

– När man själv var amanuens så blev man ofta nerkallad till föreläsningarna. Ja, det var t o m så att när man stod på operation och precis höll på att ta ut en lins så kunde han ringa och då fick man omedelbart avbryta och gå ner.  Ibland så var det mycket enkla saker som ”du är hygglig och stryker ut på tavlan, va”. Då fick man göra det. Och ”Jaha, tack, det var bara det”. Och sen gick man upp igen och tvättade sig och fortsatte och försöka ta ut linsen. Det var inte ovanligt.

– Vi hade också ofta föreläsningar på kvällarna när det kom någon utländsk professor hit. Då fick man ställa upp och då fick alla som hade nåt att komma med hålla små föreläsningar. Jag hade skrivit om Foster Kennedys syndrom och fick då i uppdrag vid 3-tiden på eftermiddagen att tala om detta klockan 7 på kvällen, men på tyska, vilket inte var så lätt, men det gick. Det gick ganska bra t o m, men jag hade hjälp av en människa som jag kände mycket väl, och som kunde språket. Så det gick rätt fort att ändra föredraget.

– Jag gick så småningom över till neurooftalmiatriken, och det var framförallt Paul Enoksson som lockade mig dit. Han hade själv skaffat sig utbildning i detta ämne, i varje fall i neurokirurgi, för han kom därifrån då. Han hade randutbild­ning i neurokirurgi, och vi arbetade sedan tillsammans, och jag blev också in­tres­se­rad. Han var oerhört begeistrad av detta, och det var lätt att bli tänd av hans begeistring, så jag kom ju också in i det där.

– Men Sven Larsson betydde mycket också, för han hade själv intresserat sig för detta ämnet. Till skillnad från många moderna människor, alltså läkare av olika slag, så hade han ett brett register och var intresserad även av neurooftalmo­logi. Hade själv gjort forskning på papillödem (svullnad av synnervshuvudet i ögonbotten) hos patienter med hypertoni (högt blodtryck), och funnit att hypertoniker hade förhöjt intrakraniellt tryck (högt tryck i hjärnan inne i skallen).


– Jag började sedan arbeta hos Torsten Krakau på hans forskningsavdelning så snart jag kom tillbaka från neurokirurgen 1956. Jag fick från Torsten tanken att använda stereofotografi för att mäta svullnad av synnervshuvudet inne i ögat. Vi skaffade då en kamera från Japan, en handhållen ögonbottenkamera, som sedan modifierades, så att man kunde ta dubbelbilder med den. På dessa dubbelbilder gjorde jag mätningar med hjälp av en apparat som jag hade konstruerat tillsam­mans med Torsten. Den hade jag i mitt hem, och efter att på kliniken ha fram­kallat bilderna som jag tog på neurokirurgen och även på kliniken (på uppe­gående patienter), så tog jag bilderna med mig hem och gjorde mätningar med dem på kvällarna och framåt nätterna. Det gick till så på den tiden. Man var ju inte ledig för forskning. Jag lyckades bli ledig 14 dar innan jag skulle disputera, men det var inte så att man fick nåt, man fick ju ta det som semester.

Berndt Ehinger: När så småningom Sven Larsson avgick så sas det – jag var bara student då – att det blir Torsten Krakau som blir hans efterträdare. Men så blev det inte, utan det blev Erik Palm i stället. Vad var det som hände där?

Sven Larsson och Torsten Krakau på Sven Larssons avskedsparty, rimligen 1959.
Sven Larsson och Torsten Krakau på Sven Larssons avskedsparty, rimligen 1959. Foto från Torsten Krakau.

– Ja, i fakulteten i Lund hade man en omröstning och där segrade Torsten Krakau med några röster först. Ja, det var t o m rätt överlägset om jag minns rätt. Då trodde vi ju att det skulle bli Torsten, men sedan ändrades detta i Stockholm, och man fick rösta om en gång till i Lund, och då blev det tvärtom.

– Hur detta kom till vet jag inte riktigt säkert, men jag tror det var nån slags reboundeffekt, dvs när Sven Larsson var chef här, så hade han en väldigt makt även i Stockholm, även över von Bahr och Karpe. Och när han sedan hade slutat tog dom över makten och lyckades ändra på det här. Att dom var in­blanda­de var säkert.

Berndt Ehinger: von Bahr och Karpe var ordinarie ögonprofessorer i Uppsala resp. Stockholm och mycket inflytelserika under de följande åren.

– Jag minns inte argumenten, men jag tror att det var så att Torsten ansågs ha för lite utbildning i ämnet i oftalmiatrik, men jag vet inte riktigt vad som hände. Det var ju lätt att ändra på saker och ting också. Till syvende och sist blev allt sådant bara ett tyckande, faktiskt.

– Men jag tror inte det blivit bättre om Torsten Krakau hade fått tjänsten. Han var för lite kliniskt intresserad, särskilt i början, ända rätt långt fram på 60-talet. Sen började han få mer intresse av klinik, och det var tack vare de olika forskarna som arbetade i källaren som det blev annor­lun­da. Han insåg att kliniken nog var rätt viktig, och han applicerade appa­ra­ter­na som han konstrue­ra­­de i allt högre grad på rent kliniska fråge­ställ­ningar.

– Det var ju trevligt och lättsamt hos Torsten, och han hade en mycket speciell sån där skånsk humor som bara skåningar kan begripa, faktiskt. Det var mycket trevligt. Erik Palm var mer allvarlig, och var mer intresserad av formalia och så­dant som jag inte är mycket intresserad av.

Berndt Ehinger:  Du utvecklade så småningom en egen avdelning här, den s k konsultavdel­ningen. Hade Du svårigheter att få igenom det, tyckte Du, eller det gick lätt att göra?

– Det var mycket svårt att få igenom. Det satt mycket hårt inne därför att Erik Palm inte trodde på den specialiteten. Han tyckte däremot att skelning var mycket viktigt. Han trodde inte på det här med neurooftalmologi. Han kunde inte riktigt inse att ämnet hade någon större betydelse.

– Det kan man nog inte om man inte har tagit emot remissvar från ögonläkare som neurokirurg eller neurolog, och man är beroende av svaret, där det står någonting om att där inte var ljusväg osv, men väldigt lite tolkning. Kanske att papillen protruderar och är oskarp, men inte vad det är för orsak till detta; om det är en normalvariant eller något annat. Alltså dåliga svar många gånger.

– Och man kan inte heller besvara remisser från dessa kliniker om man inte själv har varit där och tagit emot svar. Man måste veta vad svaren används till för att det ska bli korrekt.

Berndt Ehinger:  Nånstans i höjd med att Du startade konsultavdelningen så var det rätt många kolleger på mellannivå som gav sig av till andra ställen, men Du stannade kvar vid kliniken i Lund. Vad var det som gjorde att det blev sån omsättning helt plötsligt några år?

Docent Arvid Anseth
Docent Arvid Anseth, född 29/1 1925. Foto på 1960-talet. Ur Svensk Läkarmatrikel 1970 (ed L. Dahlgren och Å. Davidsson). Stockholm 1971. Fil 040106l.tif.

– Det var väl att det blev tjänster lediga.  Arvid Anseth, t ex, var ju norrman, och det var ju rätt så naturligt att när det fanns möjligheter i Tromsö, så flyttade han dit, och blev professor där uppe. Och Anjou var från början inställd på att arbeta utanför Lund, och var väl här mest för att meritera sig. Så det var liksom förutbestämt att han skulle lämna kliniken.

– Sen var det ju också dom som utbildade sig utomlands. Claes Henric Dohlman var den förste förstås. Han var hemma när jag började här, och sedan var han hemma många gånger och arbetade här på kliniken under långa perioder. Men så småningom stannade han ju kvar i Amerika.

Docent John Cristiansson
John Cristiansson ungefär vid tiden för sin disputation (1958).

– John Cristiansson var den förste som därefter skaffade sig utbildning i USA. Han var i San Francisco, på den allmänna avdelningen, och under rätt lång tid, två år eller någonting sådant. När han kom tillbaka hade han stora kunskaper om en del teoretiska saker som vi andra inte hade. Jag minns t ex att Sven Larsson föreläste om Diamox, och då försökte han komma ihåg vad det var för någonting kemiskt, och det kom han inte ihåg. Då kallade han in John, som omedelbart svarade med formeln, och sedan gick John och då sa Sven Larsson till mig ”Fan, vad John kan mycket”. John Cristiansson var farmaceut från början.

– Det var lite skådespel i Sven Larssons föreläsningar, så det blev mera intressant på det sättet. Han tog ner amanuensen ibland för att liksom skända honom lite grand, eller hur man nu ska uttrycka det, om han kunde. Jag råkade personligen ut för det en gång när han frågade mig om en patient som han skulle visa för kandidaterna. Han frågade vad det var för en patient och vad han hade för yrke. På den tiden var det ju också viktigt vad patienterna hade för yrke. Det vet man ju inte i dag, vilket har både för- och nackdelar. Men, då råkade jag säga att han var inspektor. ”Du håller väl på med att läsa nånting från universitetet! Inspektór, för fan!”, sa han, ”heter det!”. Alla kandidaterna skrattade. Så där var det.

Berndt Ehinger:  Hade man en uppdelning mellan Torsten Krakau och Erik Palm om vem som skulle sköta vad när han kom hit, eller hur fungerade det?

Professor C.E. Torsten Krakau
C. E. Torsten Krakau, professor i experimentell oftalmologi. Från Kungl Fysiografiska Sällskapets årbok 2013 – 2014.

– Nej, jag vet inget om det. Det var ganska självklart att Torsten skulle fortsätta med sin forskning i källaren, och att Erik Palm skulle ta hand om det övriga. Och där var ingen rivalitet om detta, såvitt jag kan förstå. Torsten ville helst inte ha hand om patienter.

Berndt Ehinger:  Torsten Krakau drev i stället fram doktorander och det blev flera genom åren, förstås. Han var rätt framgångsrik med det. Vad var det som gjorde honom så framgångsrik, tycker Du?

– Ja, det var nog hans förmåga att tänka, tänka lite djupare. Han ville ha exakta besked, det var inga luddiga kliniska avhandlingar. Det var ingenting som byggde på något tyckande, utan det var mätningar som rådde. Då var man ju själv imponerad.

– Jag har alltid varit ganska intresserad av matematik och astronomi och sådana saker, även innan jag träffade Torsten, så jag var ju själv inne på samma linje som Torsten. Forskning låg ju då väldigt nära till hands, och det var bekvämt att ha en rätt så stor forsknings-avdelning på kliniken. Om man någon gång hade en paus i patient-tillflödet så kunde man gå ner och prata med Torsten. Han var alltid tillgänglig.

– Om man i dag har ett kliniskt problem som man vill lösa, ögonläkare eller andra, då försöker man att konstruera en apparat eller någonting som man kan använda för att lösa detta problem.

– Med Torsten var det tvärtom, inte helt, men till stor del. Han konstruerade en apparat och sedan så fick vi försöka räkna ut vad den skulle kunna användas till. Ofta var det så, lite förenklat, men ungefär så. Det gällde framförallt de tidigare apparaterna, som man kanske nu har glömt därför att de kom ju aldrig till nån större användning.

Berndt Ehinger:  En av de tidigare apparaterna jag tänker på är ljusvägsmätaren. Just hans ljusvägsmätare kom aldrig i klinisk drift, men det finns kliniska sådana av andra mycket snarlika konstruktioner. Det finns kanske andra apparater som jag bara aldrig såg till?

–:  Ja, det fanns det nog. Det var mycket han gjorde. Han hjälpte ju även andra specialister som kom hit här, t ex från blodcentralen, Bengt  Löw. Han kom hit mycket, och var vän till Torsten, eller blev. Han hjälpte ju honom en hel del, också med helt andra saker. Så var det.


– Det här med Sven Larssons sena ankomst, det gällde i många andra sam­man­hang. T ex minns jag vid ett tillfälle när en professor H K Müller från Tysk­land var här, och vi skulle ha föreläsningar på kvällen. Det var den gången när jag talade om Foster-Kennedys syndrom. Det skulle vara vara klockan 8 eller kanske klockan 7,  men så kom inte Sven Larsson och H K Müller, utan vi satt där till ungefär klockan halv tio. Då kom dom plötsligt, och då hade dom varit och ätit middag tillsammans. Men dom var ingalunda påverkade eller så av någon sprit, men så var det.

Berndt Ehinger:  Det var hårdare tag då än i dag. Men det här gällde då de som var akademiskt verksamma, de fick lägga rätt mycket av sin egen tid på arbetet. Gjorde alla det?

– Det gällde även dom på mindre sjukhus. Det var mycket jobb. Jag minns när jag var i Ängelholm, när Sjöström var chef där. Nils Oldby, som sedan kom till kirurgen i Lund, var också där, och en del andra människor. Dom arbetade väldigt länge, kanske speciellt när vi unga var jour där, för dom kunde då inte överlämna några operationer till oss på nätterna. Så det var väldigt mycket gallstensoperationer på natten, och dom hade ju ingen kompensation för detta.

Berndt Ehinger:  Men jag hörde också talas om, när jag kom som student här, att det hade åtminstone funnits ögonläkare som slutade nånstans strax efter lunch och gick ut och spelade golf.

– Ja, det förekom. En sådan var ju Mats Peil, ansågs det. Han var här lite innan jag kom. Han slutade nog ungefär när jag kom, och han kom då till Karlskrona. Och jag hörde, men det hörde jag bara ryktesvis, att Sven Larsson nog tyckte att han spelade golf för mycket.

– Mats Peil var ett undantag då. Hur det sedan gick när han kom till Karlskrona vet inte jag, för han hade ju i varje fall oerhört mycket arbete där. Det är nog inte många som har arbetat så mycket. Det har bevittnats av många som jag känner, och dom har sagt att han hann nog inte spela så mycket golf sedan, och det tror jag. Han fick nog överlämna detta till en av sina söner, som visst var mycket duktig på golf också.

Berndt Ehinger:  Ja, det var han, men Mats Peil fortsatte nog att spela golf en del i Karlskrona. Jag träffade honom lite grand där, och han hade nog fortsatt att spela golf, lite grand i alla fall.

Hans, vad var det sämsta under Din tid här vid ögonkliniken i Lund?

– Det är väldigt svårt att säga. Det som var för mig en nackdel, det var att dessa många patienter gjorde att jag inte hann att forska så mycket som jag hade önskat. Eller sammanfatta mina arbeten. Jag använde under många år förfärligt mycket av min fritid för att göra sådana sammanställningar. Det är fruktansvärt, det är fullständigt vansinnigt egentli­gen, men det har blivit så att jag har trivts med det.

– Jag har en källare därhemma, där jag har ett par datorer, och där jag har samlat en del skrifter, och där jag sitter och skriver lite grann. Fast det tar rätt lång tid. Det beror inte bara på att man är gammal utan också på att man har ordbehandlaren som gör att man kan förbättra i oändlighet.

– Så det var väl en nackdel här att det var så väldigt mycket patientverksamhet. Man hade ju inga pauser eller så, nästan, och vi höll på här hela eftermiddagen. När man var färdig med konsulterna och det kliniska arbetet på avdelningen, så fick man gå ut på polikliniken och ta rätt många patienter till. Ofta ett 20-tal, och sen var en normal människa väldigt trött, men det gällde att ha bra kondition om man skulle kunna syssla med vetenskap. Och det hade ju jag faktiskt.

Berndt Ehinger:  Vad var den värsta kontroversen Du kan komma ihåg?

–  Kontroverser var det inte så mycket med. Men ett par stycken minns jag.

–En var väl när Ingvar Anjou skulle disputera, då han tyckte att vi skulle ta hand om hans patienter också. Han tyckte det var ganska självfallet att vi skulle göra det, och det tyckte vi ju inte om riktigt, vi andra. Så det blev lite dispyter om detta då.

– Och sen var det ju den andra gången då när Erik Palm kom. Då var det väldig bestörtning här i huset, faktiskt. Paul Enoksson lämnade omedelbart kliniken och skaffade sig ytterligare randutbildning på neurologen och försvann sedan så småningom helt, och dom andra också. Hedbys for nog till USA ungefär vid den tiden. Jag var ju nästan ensam kvar här.

– Jag minns inte när Bengt Hedbys kom tillbaka från USA. Han var ju där väldigt länge, 5 år eller något sånt, men han var ju här och jobbade rätt länge efter han kommit tillbaka ändå.

– Men jag tror han försvann i det sammanhanget, när Erik Palm kom. Han flyttade. Så då var det lite dyster stämning, för man tyckte inte om att Erik Palm skulle komma. Det gjorde man inte.

– Men annars var det inte mycket kontroverser, och det var inte så mycket intriger heller. Det var inga intriger på det lägre planet som vi kände till. Det var mycket fritt från detta.

Berndt Ehinger:  Jag upplevde heller inga intriger när jag var här från 1961 och senare, på det planet.

En reaktion på ”Ögonkliniken i Lund under 1900-talets andra halva. Docent Hans Bynke berättar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.