Några minnen från mina 42 år och 7 månader på ögonavdelning 41

Lillemor Löfgren

När jag började 1/6 1961 hette översta våningen avdelning 2. Det blev sedan avdelning B och nu avdelning 41. Vi hade 21 vuxen- och 5 barnplatser. Avdelningen hade inte något undersökningsrum, så patienter som skulle undersökas mer än vad som kunde ske i sängen på vårdsalen fick vi gå ned med till konsultmottagningen på första våningen.

Ronden gick varje morgon och då var det från rum till rum. Det var noga att sängarna skulle vara bäddade och gardinerna skulle hänga rätt. Särskilt när det var professorn som gick ronden.

Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med underbara arbetskamrater och alla läkare jag följt sedan de var unga och nu är professorer och skickliga kirurger.

När jag började 1961 var det långa vårdtider och operations-tekniken var annorlunda. På den tiden låg alla strabismer inlagda (skelögda barn som skulle opereras) liksom glaucombarn (barn med grön starr). De skelögda barnen låg minst en vecka och hade dubbelförband efter operation. Glaucombarnen låg lite längre. Många av dessa har jag träffat sedan de blev äldre. Föräldrarna fick inte vara hos barnen, knappast hälsa på om de blev ledsna.

Ablatiopatienter låg inne en månad och kanske längre ibland. Innan operation låg de med dubbelförband, strängt sängläge i 14 dagar och samma procedur efter operation. De skulle tvättas och matas, fick inte borsta tänderna eller kamma sig. De manliga patienterna fick inte rakas så efter en månad såg de ut som vildingar. När förbandet togs bort fick de hålbrillor (glasögon med små hål i mitten). Det blev mycket med magpiller och lavemang.

De som fick ny hornhinna låg också med dubbelförband i 14 dagar efter operation, på den tiden fick vi själva gå till patologen och hämta materialet.

Katarakterna var inte riktigt så strängt, de fick stiga upp någon timme varje dag men skulle ha hjälp med tvättning de första sju dagarna. Vårdtiden var ungefär 14 dagar.

 

Alla iriter (inflammationer i regnbågshinnan inne i ögat) fick ligga inne för behandling. Förutom droppar hade de iritförband som bestod av fetvadd. Varje morgon och kväll delade vi ut skålar med vatten där vi lade i en bomullssudd + en träslev. Sedan satt de med en handduk över huvudet och rörde runt i skålen så ångan kom upp i ögonen. Ibland fick de en mjölkinjektion som framkallade hög feber: Om det hjälpte kan jag inte svara på.  Sedan kom kortison som en underbart bra medicin vid irit.

Jag skall berätta om en unik operation som klinikchefen, professor Erik Palm utförde. Det var nog första och sista operationen av det slaget. Patienten hade Sjögrens syndrom av en svår typ (Stevens-Johnson), torra slemhinnor, och för att hjälpa patienten till lite fuktiga ögon kopplade han en slang från spottkörteln till tårkanalen. Ögonen blev ju fuktiga, väldigt mycket fuktiga och när patienten åt fick hon sitta med näsdukar under ögonen. Det gick åt ganska många näsdukar under en måltid! Detta var ohållbart för patienten som ville ta bort slangen efter c:a en vecka.

Jag har många fler minnen men det går inte att skriva ner. Jag är glad att ha fått vara med om så många framgångar inom ögonkirurgin.

Lillemor