Av Kristian Ahlström, f.d. överläkare på kvinnokliniken i Kristianstad.

Denna text planeras göras öppet tillgänglig senast 2017-10-15

I april 1972 opererade Fredrik sin ”sista mage” efter 43 år som kirurg, och därmed slutade en viktig epok för kirurgiska kliniken och lasarettet i Kristianstad, där han varit sedan 1956. Egentligen skulle han hyllats på kirurgiska kliniken i Lund, dit han inbjudits som gästprofessor, men Fredrik tyckte det var bättre att Lunda-kirurgerna kom till Kristianstad för att se hur ett centrallasarett fungerar. Därför anlände professor Stig Bengmark tillsammans med två Kristianstads­utbildade kirurgdocenter, Sten Tibblin och Johannes Vang, och ett 40-tal kandidater från kirurgkursen. De fick se att det inte var någon större skillnad i vårdkvaliteten mellan universitetsklinik och landsortsklinik.

Fredrik lämnade arbetet utan större saknad. Omorganisation och ökad byråkratisering passade honom inte med bl.a. schemaläggning av arbetet. Han hade tjänstgjort under en tid då man, trots betydligt mindre personal och längre arbetstider, varken talade om ”utbrändhet” eller ”stressrelaterade sjukdomar”. Egendomligt nog var personalen sällan sjuk, läkarna praktiskt taget aldrig.

Förvisso har samhället och sjukvården genomgått enorma förändringar. Idag har vi en annan typ av patienter, som ofta är pålästa och krävande. Sjukvården har blivit mer specialiserad och utredningarna har blivit mer komplicerade samtidigt som den tekniska utvecklingen har gjort stora framsteg. Mycket har naturligtvis blivit bättre, men ändå….! Varför var det så mycket roligare förr i sjukvården? Kanske kan denna lilla biografi om den färgstarke klinikchefen Fredrik Koch ge några av svaren.

Många läkare fick under Fredriks tid sin kirurgiska skolning i Kristianstad, en del fortsatte sin kirurgi vid universitetssjukhus, andra återvände till annan specialitet, där kirurgi ingick som randutbildning. För de flesta blev tiden i Kristianstad oförglömlig och lärorik.

Läkartätheten var på den tiden mycket låg jämfört med dagens, och det gick rätt lätt att kontakta gamla underläkare och be om deras syn på tiden hos Fredrik och många svarade.

Inge Dahn, senare docent i kirurgi, fanns på plats när Fredrik kom till Kristianstad. Han hade haft Fredrik som lärare under utbildningen i Malmö och han hälsade med stor tillfredsställelse den nye chefen och blev Fredriks förste ”adjutant”. Adjutantskapet var ett hedersuppdrag med inte bara ökat förtroende som läkare utan också förpliktelser som att följa med chefen på ”officiella” uppdrag och fungera som chaufför

Carl-Axel Ingemansson, som liksom jag blev gynekolog, hade också mött Fredrik i Malmö under kirurgkursen och hade tydligen skött sig bra som assistent under en operation, och Fredrik skall då ha sagt: ”Om jag blir lasarettsläkare och du behöver kirurgutbildning är du välkommen till mig”. Detta påminde han Fredrik några år senare och stannade i tre år i Kristianstad och ”det var tveklöst den roligaste under min långa tid som sjukhusläkare”.

Åke Bengtsson, senare distriktsläkare i Bromölla hade också mött Fredrik under ett kortare vikariat på kirurgen i Malmö och kände till dennes intresse för marinhistoria. När han senare önskade tjänstgöring i Kristianstad sökte han upp Fredrik, som frågade: ”Kan du någon kirurgi”? Åke svarade:” Nej, men jag har läst en bok om lord Nelson”. Han blev anställd.

Sten Tibblin, senare docent i kirurgi, kom till Kristianstad tack vare rekommendation av sin gode vän, den ovan nämnde, Carl-Axel Ingemansson, som då var ”rekryteringsofficer” hos Fredrik. Sten skulle bli ”adjutant” och stannade på kliniken i fem år.

Själv hade jag 1964 arbetat vid Kvinnokliniken i Lund. Där var det mer eller mindre praxis att man skaffade sig en gedigen kirurgisk utbildning. Professor Alf Sjövall hade själv fem års kirurgi i Kristianstad under 40-talet. Man skulle i nödfall kunna göra en tarmresektion och mindre urologiska ingrepp utan att behöva kalla på hjälp från kirurgen. När jag letade efter lämplig utbildningsplats tänkte jag på Kristianstad, där jag lyckligtvis hade min kursare Sten Tibblin, som kunde lägga ett gott ord för mig. Först skulle jag visa upp mig och med viss bävan åkte jag upp till Kristianstad strax före jul på klinikens ”aftonbön” på eftermiddagen. Min gode vän och kollega Carl-Axel Ingemansson gav mig rådet att ta med en flaska sherry: ”Det brukar de dricka på eftermiddagen”. Det hjälpte och jag började arbeta efter nyåret, och de roligaste fyra åren av min utbildning startade.

Vem var Fredrik Koch?

Fredrik Koch föddes i Uppsala 1907. Pappa John Koch var professor i fysik, som tillsammans med hustrun Ebba hade tre söner, den ”vackre” Fredrik, den ”intelligente” Hjalmar, öronprofessor i Lund och ”microkochen” John, tandläkare. John Koch d.ä. blev efter 10 år som professor på Chalmers i Göteborg professor i Lund. Troligen var det åren i Göteborg, som grundlade Fredriks marina intressen.

Fredrik Koch fick sin kirurgiska utbildning i Lund hos den legendariske professorn Gustaf Petrén, disputerade 1944 och blev docent i kirurgi 1948. Mellan 1946 och 1956 arbetade han på kirurgiska kliniken i Malmö. Av stor betydelse var att han var marinläkare av 1:a graden, han betraktade sig alltid som sjöman och var en stor beundrare av Amiral Nelson.

När Fredrik 1956 tillträdde tjänsten som lasarettsläkare var han frånskild och flyttade ensam in i den stora läkarvillan. Han var den fjärde i ordningen sedan lasarettet fick en självständig kirurgisk klinik 1915. Den förste, J. August Hedlund, var en kraftfull person, som fick uppleva kirurgin som den dominerande specialiteten på sjukhusen. Han efterträddes 1923 av Gustaf Pallin, en framstående kliniker och som den tredje klinikchefen kom Sven Wahlgren.

1962 gifte sig Fredrik Koch med den vackra och firade operettprimadonnan Gabriella (Gaby) Stenberg, som lämnade sitt skådespelarliv för att bli hustru till en överläkare i en småborgerlig militärstad. Det gick mycket bra, och Gabriella fanns som en naturlig del av den kirurgiska kliniken, då jag anlände.

Kirurgiska kliniken i Kristianstad.

Det var en trivsam klinik. När väl Fredrik fått utforma sin egen stab rådde en rå men hjärtlig stämning. Den, som inte klarade av detta slutade som regel självmant. Så här beskriver Inge Dahn kliniken: Han (Fredrik) skapade så småningom en mycket trevlig atmosfär kring sig och kliniken, vilket gjorde att en rad goda medarbetare sökte sig dit. Man fick ”göra” mycket, som det hette, d.v.s. man hölls inte tillbaka kirurgiskt utan fick snarare ge sig på de ingrepp man ansåg sig vuxen. ”Jag har engelska amiralitetens stil, d.v.s. fullt förtroende för mina amiraler så länge allt går bra. Vill du jag skall assistera dig så säg till i god tid så att jag hinner ta något lugnande”.

Många fick sin kirurgutbildning i Kristianstad under Fredriks tid, både blivande kirurger och de med annan specialistutbildning där kirurgi ingick. Man fick snabbt kirurgisk vana. Operations-programmen var stora och bytena mellan operationerna gick snabbt och vi var få operatörer. Medan man bytte på de större operationssalarna utfördes smärre ingrepp i ”skrubben”, en mindre sal, där man opererade åderbråck, ljumskbråck och andra mindre krävande ingrepp.

Någon väntelista i dagens mening existerade inte utan den bestod i ett antal små askar, en för varje åkomma, där små handskrivna kort fanns med patientens data. Som nybörjare var det viktigt att man fick börja med lätta patienter med t.ex. ljumskbråck eller åderbråck.

Eftersom jag hade lite operativ erfarenhet från några år på Kvinnokliniken i Lund fick jag tämligen snabbt pröva mer avancerad kirurgi, men minns fortfarande min första självständiga strumaoperation, då man hade en ständig rädsla att skada stäm-bandsnerverna. När Fredrik eller hans biträdande överläkare hade opererat färdigt under förmiddagen, var det fritt fram för underläkarna. Fredrik var en flink operatör och hann ofta med några ”magar” och någon ”galla” före lunch. Det var en tid då magsår var vanligt och behandlades genom att större delen av magsäcken togs bort.

Man opererade varannan dag och hade öppen mottagning de andra dagarna och man fick snabbt operativ vana.

Fredrik ställde ogärna upp som assistent, men kom alltid om man vidhöll sin önskan om hjälp. En gång opererade jag ett besvärligt magsår på en ung man, inte äldre än jag själv, och när jag andra gången bad om hjälp kom han och redde upp situationen elegant. Andra tillfället jag bad om hjälp var när jag fått in en svårt knivstucken berusad kvinna i chock. Blödningen gick inte att stoppa trots att Fredrik hjälpte till och patienten avled. Då kändes det bra att slippa stå ensam med ansvaret och det var tur att han var hemma i bostaden. Inte sällan, om han hade en kompetent jourhavande, kunde han som bakjour befinna sig på sitt lantställe Nabben, utanför Karlshamn. Då fick man som råd att man alltid ”kunde nå honom via kustradion”.

Den polikliniska verksamheten var stor, vilket också snabbt gav stor erfarenhet. Man hade alltid möjlighet att rådfråga en äldre kollega och hjälpsamheten bland oss underläkare var stor. Storleken på mottagningarna berodde delvis på de många återbesöken med t.ex. suturtagning och kontroll av sårläkning, uppgifter, som idag sköts av en sköterska.

Vi arbetade mycket, långt mer än dagens 40 timmars arbetsvecka, men inkomsterna var goda och vi var mycket sällan sjuka. Begrepp som utbrändhet existerade inte!

Klinikchefen

Fredrik Koch hade organiserat sin klinik efter flottans principer och alla visste sin rangordning. ”Adjutanten” fick ansvara för den löpande verksamheten och skötte kontakterna med Fredrik. Underläkarna fick frihet under ansvar och Fredrik var en mästare i delegering. Utåt försvarade han alltid sin klinik och sina underläkare, även när de hittat på dumheter, men kunde kritisera internt och tillrättavisa den som brustit i sin yrkesutövning. Det hände inte ofta!

Fredrik hade en förmåga att skapa trivsel och arbetsglädje på kliniken och i våra ögon var han den perfekte klinikchefen. Man hade tillåtelse att vara stolt över vad man gjort. Varje månad utdelades två stycken vandringspris. Det ena var en gammal collumspik monterad på en platta med silverplakett, som utdelades till den som under månaden utfört den bästa frakturbehandlingen och den andra var en stämpel, på vilken stod ”Själf är jag ganska nöjd”, som gavs till den som under månaden varit mest nöjd. Stämpeln var en gåva från Knut Haeger, kirurgdocent från Malmö, som en sommar vikarierat för Fredrik. Han tyckte att många på kliniken var nästan odrägligt nöjda med sig själv och att stämpeln kunde fylla en funktion.

Sista fredagen varje månad hade vi ”aftonbönen” hemma hos Fredrik i Läkarvillan. Vi drack öl och åt jordnötter och spelade tärning. Den som på tre slag lyckades få fem ess fick förmånen att bjuda på en magnum champagne. I själva verket höll vi på tills någon ”vann” och flaskorna sparades tills de blev så många att de räckte till en fest, i smoking förstås.

Och så snusade vi, ibland! Det var ett jippo, som hade sitt ursprung i att Fredrik slutat röka och då övergått till nässnus, ett milt parfymerat snus, Grand Opera Snuff, som inköptes på Charing Cross i London. När Fredrik gick i pension, lät dåvarande adjutanten sin gode vän silversmeden Björn Flygare tillverka en snusdosa i silver i form av en tärning, på insidan klädd med ädelträ.

Befordringsgången var snabb och redan andra sommaren fick jag gå in som bakjour till yngre kollegor, ett uttryck för vilket stort ansvar man fick. Man lämnades dock inte helt i sticket. Hade Fredrik semester, hade han avtalat med kirurgchefen i Hässleholm, Einar Sandegård, som kunde ge råd och stöd. Man växte med uppgiften, ibland för snabbt och det hände att man fick en reprimand av Fredrik, om han var missnöjd med ens agerande.

Jag stannade på kliniken till hösten 1968 och hade då opererat det mesta inom dåtidens allmänkirurgi; sjukdomar i sköldkörteln, gallblåsa, magsäck, urinvägar, tarm och hade också fått erfarenhet av traumakirurgi. Alla skelettskador behandlades på den tiden av kirurgen.

Träningsperioden var kort. Man fick assistera några gånger och utföra ett ingrepp med assistans någon gång, men sedan fick man själv utföra ingreppet. Beträffande frakturkirurgi var man ofta självlärd. Det fanns bra läroböcker med operationsbeskrivning, råd om uppföljning och sjukskrivning. Det fanns rymliga fickor i de vita rockarna med plats för smärre läroböcker.

Fredrik var mån om att vi skulle åka på fortbildning och vi åkte på kongresser och kurser och kom hem med förslag om nya operationsmetoder och behandlingar, som ibland godkändes och ibland förkastades av Fredrik, som alltför obeprövade.

Sista året på kirurgen var jag ”adjutant” och fick då under långa perioder, fr.a. under sommaren, vikariera som biträdande överläkare. Sedan var det dags att sluta, man fick inte stanna för länge. Skulle man fortsätta med kirurgi var det dags för fortsatt utbildning på universitetsklinik, om inte så var det ändå dags att återgå till sin tänkta specialitet; då hade man ju lärt sig ”bondkirurgi”. För min del blev det att återvända till Kvinnokliniken i Lund.

Läkaren

Fredrik var mycket uppskattad som doktor. Han hade en förmåga att tala med alla, ”med bönder på bönders vis och med lärde män på latin”, som det brukar heta. Det var naturligtvis många, som ville gå till ”docenten”. Dock hade han en speciell svaghet för adeln och höga militärer och sådana fanns det gott om. En gång fick han händelsevis reda på att det satt en general Eriksson i väntrummet och såg omedelbart till att han personligen skulle ta hand om generalen. Denne visades in till Fredrik, som till sin överraskning fick möte en gammal tattare, som av sina stolta föräldrar var döpt till General. Han hade en bror, som hette Advokat. Fredrik fanns sig och höll god min och fullföljde konsultationen.

Som tidigare sagt var han en flink och elegant operatör, som inte ville att operationerna skulle ta för lång tid och gav sig sällan i kast med riktigt besvärliga patienter och avstod ofta från att försöka operera avancerade cancrar utan gjorde då heller mindre, avlastande ingrepp. Om möjligt skulle patienten må något bättre efter än före ingreppet. Stora canceroperationer bedömde han ofta som ”begravningskirurgi” och kanske hade han rätt i det ibland. Han hävdade med rätta att ”det är vår Herre som läker såren, doktorn hjälper honom bara på traven”.

Gunnar Jonsson, ny biträdande överläkare.

Tjänsten som biträdande överläkare hade varit ledig ett tag, flera aspiranter till tjänsten hade inspekterats, men Gunnar Jonsson fick tjänsten. Han var docent från S:t Görans sjukhus i Stockholm och hade som ytterligare merit tjänstgjort vid flottan under sin militärtjänstgöring. Att detta var en helt slumpartad kommendering visste inte Fredrik. Gunnar kunde knappt något om båtar.

Gunnar skulle emellertid tillföra mycket för utvecklingen av kirurgin på lasarettet. Han var Fredriks motsats, opererade långsamt och metodiskt och gav sig i kast med ingrepp, som Fredrik aldrig skulle drömma om. Ofta kritiserades han av Fredrik för att hans operationer ofta höll på längre än till klockan 15, då programmet normalt brukade vara klart.

Vi underläkare stödde honom. Av honom lärde vi oss att ha tålamod och att vara omsorgsfull, av Fredrik att operera snabbt och fatta beslut. Trots Gunnars långa operationer hade han mycket goda resultat och få komplikationer.

Det Gunnar nog inte riktigt uppskattade var att vi underläkare ofta skämtsamt brukade titulera varandra som ”docent”, även om vederbörande bara var vikarie. Gunnar var ju docent på riktigt och hade slitit hårt för den graden och tyckte nog att vi behandlade titeln lite lättsinnigt. Men sådan var andan på kliniken.

Syster Hedvig

En centralgestalt i verksamheten var chefen på operationsavdelningen, operationssköterskan Hedvig Strehling, som skulle lära många unga läkare att operera. Hon fanns på plats när Fredrik kom till sjukhuset och blev hans perfekte assistent. Hon lärde sig snabbt hans operationsteknik, visste hur ingreppen gick till och låg alltid lite före honom i instrumenteringen. När man som ung och ovan började operera något man inte var riktigt van vid, såg hon till att man fick rätt instrument i handen och förklaring om hur det användes. Gjorde man något ”avigt” påpekade hon försynt att ”så brukar inte docenten göra”. Hedvig var en klippa, öppen för nyheter och skötte sin personal med omsorg och kärlek.

Aftonbön

”Aftonbön” kallades den tidpunkt på dagen, klockan 16, då alla läkarna och syster Hedvig samlades på Fredriks expedition ”kajutan”. Det var ett rum inrett med inspiration från en kaptenshytt i flottan, mörk mahogny på väggarna, mahognyskrivbord och stolar klädda med svart skinn. Här rådde en gemytlig och avspänd stämning. Man redovisade dagens program och eventuella problem på avdelningarna, och man planerade morgondagens operationer. Ofta serverades ett glas sherry eller portvin. Varje gång en underläkare gjort en operation för första gången måste han bjuda på ett glas.

Lördagarna var också arbetsdag. Det var faktiskt rätt skönt. Efter s.k. storrond på alla avdelningarna på kirurgen samlades man till té och smörgås för rapport till jouren och Fredrik. Vid tvåtiden var man hemma hos familjen och kunde fira helg, om man inte var jour.

Festerna

När jag hade accepterats som underläkare hos Fredrik och skulle börja januari 1965 fick jag besked om att det var tradition att man tillsammans med sin familj skulle komma på uppvaktning hos Fredrik och Gabriella på Trettondagen klockan ett. Hela familjen kom till överläkarvillan, där ett antal inhyrda sjuksköterskeelever tog hand om barnen, lekte med dem, bytte blöjor och försåg dem med mat och godis, medan föräldrarna drack champagne med tilltugg tillsammans med värdparet.

Det var en trevligare form av visit än den som militärerna i Kristianstad praktiserade, då officerarna gick på visit hos översten och klinikcheferna gick till landshövdingen på nyårsdagen. Det var ett sätt för Fredrik att skapa trevnad på kliniken och att visa att också familjen var viktig.

Vi umgicks mycket, kollegerna emellan, och det var ofta smokingfester. Det rådde en bra anda på kliniken och de flesta av oss underläkare hade småbarn och hemmafruar, som ofta träffades, men flera gånger om året var det gemensamma fester för hela kliniken.

Vi träffades en gång om året hemma hos Fredrik och Gabriella på fin fest i smoking och bordsplacering. Den var lätt att göra eftersom alla visste sin rangordning i hierarkin, yngste underläkaren eller kirurgassistenten längst ner och biträdande överläkaren eller adjutanten förde Gabriella till bordet. Här fick man lära sig ”vett och etikett”. ”Tacka aldrig för maten innan värdinnan lagt sin servett på bordet”, förmanade Gabriella. Hon hade också avskaffat den ovana Fredrik hade haft, att skicka ut damerna efter middagen, medan herrarna stannade kvar och drack portvin, en otidsenlig tradition.

Som stor beundrare av Lord Nelson firade Fredrik varje år slaget vid Trafalgar och då inbjöds ofta höga militärer, attachéer och landshövdingar. Det sades att även prins Philip i England hade fått en inbjudan och svarat ”Vill gärna, men får inte”! Det var en högtidlig fest, till vilken underläkare med marin bakgrund kunde få deltaga som servitörer.

Lord Nelson var således Fredriks store idol och han hade förvärvat ett brev skrivet av Nelson och också ett mössband till en sjömansmössa för besättningen på flaggskeppet Victory. 1972 skrev Fredrik också en liten skrift om ”Lord Nelsons blessyrer”. När vi hade våra gemensamma fester och Fredrik utbringade en skål använde han gärna Nelsons ord inför slaget vid Trafalgar:

Here´s to us!
Who are like us?
Damned few
and they are all dead.

När Fredrik fyllde 60 år var det stor uppvaktning och dåvarande adjutanten hade genom kontakt med brittiske marinattachén lyckats skaffa två ekplankor från Victory. De hade blivit över vid någon reparation av skeppet. Av dessa lät vi tillverka ett litet bord som tillsammans med en kopparnagel från samma skepp högtidligen överlämnades på högtidsdagen. Det var en av de få gånger jag sett Fredrik rörd och bordet fick en hedersplats i hemmet, nästan som ett altare.

Ålshult

Under sin tid i Malmö hade Fredrik som patient Maggie Stephens, syster till den mer kända Florence, ägare till Huseby slott. Maggie och Fredrik blev mycket goda vänner och när hon avled blev, till mångas överraskning, Fredrik ensam arvtagare till hennes gods Ålshult med tillhörande skog och sågverk. Fredrik vann den ofrånkomliga arvstvisten och skulle komma att sköta sitt gods mönstergillt. Från avkastningen från skogsavverkningen skapade han 1959 ”Maggie Stephens stiftelse”, ur vilken man kunde söka bidrag till forskning, kongressresor m.m., och så länge Fredrik levde kunde hans gamla underläkare räkna med bidrag därifrån. Nu är det svårare!

En gång om året var det fest på Ålshult. Då inbjöds en föredragshållare, som skulle ge oss lite kirurgisk fortbildning. Damerna var alltid medbjudna och underhölls av Gabriella på f.d. förvaltarbostaden, som var hennes och Fredriks hem, medan vi andra var på godset, en märklig byggnad fylld med antikviteter, varav de flesta sades vara ”nästan äkta”.

Efter föredrag och god lunch förenades vi med våra damer till middag i förvaltarbostaden.

Nabben

Fredrik hade ett sommarställe på Nabben, en liten halvö i Blekinge utanför Karlshamn och hit bjöds vi varje sommar tillsammans f.d. underläkare och en av Fredrik uppskattad seglande kollega, öronläkaren Erik Valeur. Här möttes vi av champagne på bryggan, därefter bad, med eller utan badbyxor, lunch med stekt strömming, potatis, öl och brännvin. Efter detta blev det utfärd på havet. Fredrik hade en stor och snabb motorbåt, en mindre segelbåt och en katamaran. Det blev ibland äventyrliga färder. En av underläkarna ville åka vattenskidor och släppte inte draglinan, när han satt skidspetsarna fel och försvann ner i havsdjupet, varifrån han så småningom flöt upp, till allas lättnad.

 

 

Utbildning av sjöbefäl

Fredrik hade tagit som uppgift att utbilda besättningar på motortorpedbåtar i Karlskrona i basal kirurgi och då och då dök det upp ett gäng glada sjömän, som under en vecka fick assistera Fredrik och lära sig sy ihop ett sår. De var förbluffande händiga och lärde sig snabbt att hantera nålförare och göra prydliga suturer.

Som tack bjöds valda delar av operationspersonalen på en tur med motortorpedbåt från Åhus till Karlskrona. Iklädda hörselskydd fick vi en hisnande färd i nästan 100 km/timmen ibland med endast med några decimeters lucka mellan båtarna. Efter lunch på mässen i Karlskrona fick vi ta oss hem med tåg, en betydligt långsammare färd.

Styresmannen

Sedan 1962 var Fredrik lasarettets styresman. Han efterträdde Hans Silwer, klinikchef på medicinska kliniken, då denne gick i pension. En av Fredriks goda egenskaper var att snabbt kunna fatta beslut och få olika ärenden ur händerna. Hans skrivbord var alltid fritt från papper. Nackdelen var att hans relation till andra klinikchefer inte alltid var så gott. Det gällde att vara ”rapp i käften” och det var t.ex. Tomas Gejrot, som blev klinikchef på öronkliniken 1968. Han var samma personlighetstyp som Fredrik och dessutom marinläkare av 1:a graden. En som också fann nåd inför Fredriks ögon var Ulf Otto, som kom som ung och begåvad för att bygga en barnpsykiatrisk klinik. Han kunde också munhuggas och han skulle också under en tid vara granne med Fredrik i överläkarvillan.

Som underläkare gällde det att bortse från Fredriks åsikter om sina kollegor och försöka upprätthålla goda förbindelser med ”främmande makt”, när vi behövde råd angående handläggning av patienter. Det brukade gå bra. Totalt var vi inte mer än 50 läkare och sjukhuset och man kände de flesta.

Redan under 60-talet började man planera för ett nytt sjukhus och som styresman var Fredrik engagerad i planeringen. Ritningar granskades och diskuterades och ibland blev vi underläkare delaktiga, inte minst ”adjutanten”. Mycket av de ursprungliga förslagen till det nya CSK, Centralsjukhuset, blev inte realiserade. Det hann blåsa många vindar innan ritningarna var klara. Det enda som jag vet blev kvar av Fredriks önskemål var det, som idag kallas ”den Kochska gången”, en gång genom vilken han diskret skulle kunna ta sig till operationsavdelning utan att passera väntrummet. Placeringen av den gången ligger i dag på helt annan plats än den ursprungligen avsedda.

Marinläkaren

Fredrik ville sköta sin klinik och också hela sjukhuset som kapten på ett skepp och talade gärna om sin tid som marinofficer och han hade verkligen erfarenhet från andra världskriget, som han skildrat i ett antal artiklar mellan 1941 och 1945. Han åkte under brinnande krig 1940 för att studera krigskirurgi på tyska lasarett i de då ockuperade länderna Belgien och Frankrike. Genom kontakt med den tyska generalstaben fick han en kommendering till en Kriegslazarettabteilung i Brüssel, där man bedrev utvecklingsarbete beträffande fraktur­behandling, men också behandling av chock.

Från Brüssel åkte han runt bland en del lasarett i Nordfrankrike för att studera fr.a. extremitets­kirurgi, men tyckte att fransmännen behandlade frakturer slarvigt och lättsinnigt. Man hade nu fått tillgång till ett nytt sulfapreparat Septolix, som medförde förbättring i sårbehandling och också vid behandling av lung- och hjärnhinneinflammation och dysenteri.

1941 skrev Fredrik en skrift om brännskadebehandling under sjökrig. Man förstod då hur viktigt det var med chockbehandling, smärtlindring och vätsketillförsel. Man använde sig då av Löhrs levertransalva, som hade nackdelen att lukta rätt illa.

1940 fick Kustflottan ett flytande lasarett, Prins Carl, som var ett ombyggt handelsfartyg. Det fungerade som ett odelat lasarett och här vårdades mellan 1940 och 1943 inte mindre än 3186 patienter och utfördes 649 operationer. Om denna verksamhet skrev Fredrik i en artikel och 1945 skrev han en artikel om sjukvård under krigsförhållanden, lämplig för undervisning.

Fredrik hade sålunda erfarenhet av krigssjukvård och också katastrofhantering och när han en gång fick frågan om hur många patienter lasarettet skulle kunna ta emot vid en katastrof t.ex. inom flyg eller järnväg. ”Alla, naturligtvis”, svarade han och menade att sjukhuset självklart skulle kunna ge ett bra primärt omhändertagande och därefter prioritera patienterna för olika behandlingar här eller på andra lasarett.

En gång tillämpade han den principen, när en av underläkarna under sin jour hade en ovanligt stor anhopning av akuta patienter och väntrummet var fullt. Fredrik erbjöd sig att ”hjälpa till” och det var nog sista gången underläkaren bad om hjälp. Visserligen tömdes väntrummet snabbt och effektivt efter Fredriks sortering, men efteråt hade ”jouren” ett styvt arbete med att lokalisera alla patienterna, som var inlagda på olika avdelningar utan några journalanteck­ningar.

En unik klinikchef

Vad är det som kännetecknar en bra klinikchef? Det är inte så lätt att definiera, men faktum är att i södra Sverige fanns på den tiden två kirurgiska kliniker med speciellt gott rykte. Den ena var i Borås, där Nils Liedberg var klinikchef och den andra i Kristianstad. De flesta av de som senare skulle bli klinikchefer i denna region fick sin grundläggande utbildning vid någon av dessa kliniker.

Jag har redan berört Fredriks förmåga att delegera och därmed få oss ta ansvar. Trots att uppgifterna stundtals kändes tunga, så var man desto mer nöjd när man lyckats. Tyvärr förleddes man ibland att tro att man kunde allt, men rätt snabbt mötte man problem, som bevisade motsatsen. Det gällde att vara ödmjuk och inse sina begränsningar.

Fredrik var öppen för nya idéer och själv fick jag glädjen att införa laparoscopet, titthåls­instrument, i den diagnostiska arsenalen. Jag kom ju från Kvinnokliniken i Lund, där man hade laparoscopi  som rutinåtgärd vid oklara smärttillstånd i bukhålan, oftast för skilja mellan äggledarinflammation och blindtarmsinflammation, men också vid sterilitetsutredning m.m.

Att nu få införa laparscopi på kirurgen kändes bra, i synnerhet som man ännu inte, av olika skäl, skaffat instrumentet på kvinnokliniken. Då kunde vi inte ana vilken explosiv utveckling, som skulle ske i samband med att den laparoscopiska tekniken skulle gå från att vara diagnostiskt till att bli ett instrument genom vilket avancerade ingrepp skulle kunna utföras skonsamt och säkert, fr.a. efter införandet av robotteknik.

På kliniken hade vi två specialmottagningar, som vi fick sköta under ett år, en bröstmottagning för bröstcancerpatienter och en strumamottagning. Det var en trygghet för dessa patientkategorier att veta vart de kunde vända sig med sina problem och man fick under det året också en stor erfarenhet av dessa sjukdomar.

Genom att man under lång tid hade samma avdelning lärde man känna sina patienter. ”Det är underläkarens privilegium att få sitta på sängkanten”, sa Fredrik och det var vi tacksamma för. Det finns inget bättre sätt att skapa god kontakt med sin patient än att i lugn och ro sitta på sängkanten, kanske hålla henne eller honom i handen och prata, inte bara om sjukdom utan också andra vardagliga ting, konst, litteratur eller dra en rolig historia. Jag tror aldrig jag upplevt så många tacksamma patienter som under min tid som underläkare i Kristianstad.

Fredrik Kock går i pension

Gabriella och Fredrik flyttade till Malmö och Fredrik fortsatte några år med privatpraktik. Han författade också några skrifter om det som låg honom varmast om hjärtat – havet. 1975 kom en essay-samling, Böcker-läsning-skepp, en bok som vittnar om hans stora litterära och historiska intressen. Han skrev också en biografi över sin läromästare och säkert också sin idol, den legendariske Lundaprofessorn Gustaf Petrén. Fredrik måste ha varit en av hans sista lärjungar innan han gick i pension 1939.

Fredrik avled hastigt juni 1983. Vi, som fick förmånen att arbeta hos honom, älskade honom. Han var inte bara en chef, som man hade stor respekt för, utan också en vän och många av oss fick glädja oss åt att träffa honom även sedan han lämnat Kristianstad.

Gabriella

När Fredrik kom till Kristianstad 1956 var han frånskild. Han hade varit gift med Kerstin Hadding Koch, med vilken han hade fyra barn. Hon skulle göra akademisk karriär och blev så småningom professor i fonetik vid Lunds Universitet 1969.

Under flera år levde således Fredrik ensam i den stora överläkarvillan tills Gabriella – Gaby Stenberg, kom in i bilden. När jag bestämde mig för att skriva om Fredrik kontaktade jag Gabriella för att få hennes berättelse om deras möte och den fick jag.

När de möttes första gången var Gabriella framgångsrik skådespelare och operettprimadonna. Hon hade sjungit i ”Glada Änkan” och ”Kiss me Kate” på Malmö Stadsteater och sjöng nu på Det Konglige Teater i Köpenhamn i ”Den Skönne Helene”.

Fredrik och hon träffades på en middag hos gemensamma vänner i Malmö och blev blixtförälskade. Men det skulle dröja två år innan han friade!! De träffades naturligtvis under tiden och det skulle vara adjutantens uppgift att diskret hämta och lämna Gabriella vid flygplatsen i Everöd.

De gifte sig 1962 i Paris och för Gabriella började ett nytt liv, helt annorlunda än hennes föregående, som hustru till en kirurgöverläkare i en småstad. Hon anpassade sig snabbt och smalt väl in i gänget och blev mycket uppskattad av oss alla och inte minst våra fruar.

Hon gav en beskrivning av oss underläkare: I sin yrkesutövning var de lågmälta och diskreta i tal, men annars visade de sig vara ett bullrande släkte. Och hungriga! Det fanns en tid då jag trodde att det räckte med två ägg per man i en omelett. Den tiden är förbi! Det är som om det gick två vanliga människor på en kirurg. De är större i allting, större i maten, större i tanken, starkare än andra, tröttare än andra! De berättar utan vidare blodiga historier vi matbordet.

1978 tog Gabriella en fil.kand. i fonetik och efter Fredriks pension och flytt till Malmö arbetade hon där som logoped och efter Fredriks död som lärare på Vadstenaakademin 1983 – 1992. Som skådespelare gjorde hon comeback1985, då hon spelade mot Jan Malmsjö i musikalen La Cage Aux Folles i Malmö och därefter hade hon en del roller inom film- TV-produktion.

Hon dog 2011 i Stockholm.

Av Kristian Ahlström, f.d. överläkare på kvinnokliniken i Kristianstad