En skröna och tidsbild av Jan Wirén

Först publicerad anonymt på sidan 7 i Toddybladet i Lund 1958.

Många voro de vittfarna män, som detta år drogo samman att fira påsk hos kung Filip((((Kirurgprofessorn och Rector Magnificus Philip Sandblom)))), göternas konung. Han var av alla högt aktad, men något vek i sinnet när han till Idunas ära många runor skänkte om sina helt provisoriska skatter((((paret Sandblom ägde en stor och förnäm konstsamling.)))):

”För högättad rese
ruskigt rasren
skönt att somna
under dyrbar skatt.((((Sandbloms sov under en mycket dyrbar oljemålning av Matisse, Harmonie en jaune 1928))))

Han hölls for en hjärtats man och många voro de som reste sig vid kungens ankomst, vilket av flera aktades som åldrad lära. Visshet är att de tvenne rödaste ormarna, kung Diures Skralvall((((njurmedicinaren i Lund, professor Nils Alwall)))), och jarlen Birka((((docent Gunnar Biörck på MAS)))) traktade efter säkrare säten med hjälp av Tage Eländigs((((Statsminister Tage Erlanders)))) hejdukar. Och i Filips Lunden sitter ren kung Diures som fullmäktigst herre((((Professor Nils Alwall var politiskt aktiv  socialdemokrat i skånelandstingets fullmäktige)))). Få voro de som pissade samman med honom, som ur armen plägar kasta vatten. Dessa tvenne gåvo föga nöje och sågos av många med misstro, även utan hjälp av högerhuggande Medström((((reumatologen docent Gunnar Edström, politiskt aktiv i högerpartiet)))), som kan få utsövd man att slumra vid odrucket krus.

Nu bars maten in i gästabudssalen, korgar fyllda med fagert färgade ägg. Kung Hackes((((medicinprofessorn i Lund Haqvin Malmros med gigantiska ögonbryn. Han plägade varna mot ägg i kosten)))) uppsyn skänkte mycken glädje, men då biskopen bjudit frid räckte drottningen((((Grace Sandblom, USA-född)))) den besvikne en av sina gyllne kolvar från landet långt väster om Ethelreds rike. Buskiga ögonbryn kom högt i vädret. Detta skattades som ett lyckat skämt. Som ett långskepp log Filip. Biskopen tog ånyo till orda och talade svårt om påskkäringar, som torde brännas och att slika som präster till stort förfång voro. Och innan även det andra ögonlocket tungt somnade in kvad gudsmannen((((biskop Anders Nygren hade ett hängande ögonlock)))):

”Ej må kivande kvinnor kläda
kliande kåpa för kristligt kall
utan troget tjäna kämpande make
med välrättad spis och mjukan halm.”

Detta sista väckte behag i Mövalls((((professorn i obstetrik och gynekologi i Lund, Alf Sjövalls)))) öra, vilken ej endast höll honornas äggande i gott minne. Försiktigt avlyfte han hjälmen och smekte grånat hår. Han sade att ölet trängde honom och försvann samman med många kvinnor Sent somnade han den natten.

Alla prisade den store sjöhjälten Freddys((((marinläkaren och kirurgdocenten Fredrik Kock i Kristianstad)))) förmåga att styra det vekare könet i köket och ville gärna ha sjömansbiff, men kung Filips kock sade att nu var ej mer att hämta vid de vendiska kvinnornas bord.

Tvenne bröder funnos i riket och Tordén var fader åt skeppen. Råtunga((((malmöpatologen Jan ”Pothas” Nordén))))  vilade liknöjd i grannstaden, men den andre — äldre och vekare — Glödnäbba((((internmedicinaren i Lund, Åke Nordén)))), som på svamp sina sinnen ofta förvred och blodvita såg, gled fram i salen med orms tunga och skalks yta. Till mångas förtrytelse och festens nackdel tvingade han oförberedda skalder fram, som svaga draper kvedo. Stundom skeppslagen skämdes. Blott vildvuxen Bengt-Arne Nordbo((((allergologen docent Bengt Arner)))) steg självmant fram och prisade festen med tidigares ord och inkom på faran för tvinsot ur halm och hudar. Lille kamrat Sure Stive((((professorn i pediatrik i Lund, Sture Siwe, tilltalade sina patienter som ”lille kamrat”)))) skrattade åt detta och sade att blott den tvinar vars kvinna bliver honom för stark.

Nu var det dags for gyckelmakarna. Karl herreman((((anatomiprofessorn i Lund, Carl-Herman Hjortsjö)))) satt dock hela tiden i sitt långskepps kajuta. Kung Filips bud möttes med ovilja av gravande viking((((Hjortsjö hade medverkat vid historiska gravöppningar av forna kungar)))), som nu ej längre med skeppslaget sitt sjöng samman((((Hjortsjö hade lämnat Medicinska Föreningen sedan han skändats i toddyspexet Erik XIV)))) .

En av landets äldste och mest festande av delkungarna var ej tillstädes, men ingen led därav, ty kung Galgreen((((farmakologiprofessorn Gunnar Ahlgren, med tillfällig vård av munkar))))  var sig alltid lik. I stället for att lära konsten att föra svärd stod hans tal om alla de vittfarna män och deras undersköna kvinnor och att de noblaste hjältar voro dumma. Och samtliga har han tagit i hand. Många gånger blev det ej drapor, ty vallmo och mjöd steg den gamle i sinnet. Han vårdats har av lärde munkar, som givit krossat kol.

Alla de närvarande ansågo att av alla sätt att dö vore det att dö med sotad sås det sämsta. Hans och kung Sunes slott((((byggnaden för institutionerna för klinisk kemi och farmakologi)))) var illa beryktat bland roddarna. Gallsprängde kung Sune((((professor Sune Bergström arbetade med gallsyrors biokemi och blev senare nobelpristagare))))  höll hov med de yngsta jarlarna((((ett stort antal docenter, bl.a. Arvid Carlsson, även han senare nobelpristagare)))), som till sig själva höggo kungens runor och en stor del av äran.

När helgen gick mot sitt slut rustade man sig att fara till grannarna på malmön. Sedan helgedomen((((Helge B. Wulff var professor i kirurgi i Malmö)))) där fallit funno få det värt att i vargens egen lya kämpa för skatterna. Dock var det nog rädslan for högborne drotten med lejonmanen((((medicinprofessorn i Malmö, Jan Waldenström)))) som var det största hindret även om åren tunnat hjässhåret. Alla tänkte med bävan på denne kämpe, som sett många pissa mörkt((((Waldenström blev internationellt känd för sitt arbete om porfyrinuri)))) och själv blev högröd som få när roddarna kommo ur takt

”Skicklig i drapor drotten
dödsbringande blodfärg får
när han hemskan holmgång
med velande kämpe går.”

Tvenne mystiska kungar, Fylke((((patologiprofessorni Malmö Folke Linell)))) och Sege((((patologiprofessorn i Lund C-G Ahlström)))), fingo denna påsk njuta halmen mer än förr, ty då härnaden mot malmön ej blev av funnos inga stupade kämpar att hugga in på. Råtunga((((malmöpatologen docent Jan  ”Pothas” Nordén)))), Fylkes jarl, lät ur stormhärjat anlet höra:

”Svulstigt ar mitt tal
till täljande telning
men kan han ej lära
i stupade skära
som slödder till Götet han sändes”

________________________________________

Av Jan Wirén